Annelie Sjöberg, 47-årig gymnasielärare från Söderköping vill inte längre kalla sig för feminist, särskilt inte Fi-feminist. Annelie Sjöberg har blivit kallad nazist, könsförrädare och våldtäktsförsvarare på de sociala medierna av ledande Fi-anhängare.

De har ringt till hennes arbetsgivare i Söderköpings kommun och påpekat att hon inte är lämplig som lärare eftersom hon inte undervisar i den rätta feministiska läran.

Anledning: Annelie Sjöberg har ställt kritiska frågor om Fi:s feminism såväl på Twitter som på ett öppet Fi-möte i Norrköping. Där fick hon det typiska Fi-svaret: att Fi inte tar debatten! Annelie Sjöberg är bara ett exempel på hur Fi, Feministiskt Initiativs, anhängare agerar mot kritiska röster.

Jag som deltagit i kvinnokampen sedan 70-talet blir vred när feminismen blivit en trend utan demokratiska förtecken. Ett modeord utan historisk förankring.

Jag som var med om att starta lokalradions första kvinnoprogram Amanda i början av 80-talet och sedan under några år var en av programledarna i Sveriges Radios kvinnoprogram Radio Ellen. Jag som skrivit en bok om vår kvinnokamp som resulterade i att kvinnokampens döttrar kan ta för sig i och av ett samhälle som är ett av de bästa i världen för en flicka att växa upp i. Ett samhälle där kvinnokampens söner delar lika.

Men så kom Gudrun Schyman och Fi och trasade sönder kvinnokampens väv. När jag mötte henne i SVT Debatt efter Belinda Olssons program. Fittstim – Min kamp, fick jag frågan om jag skulle rösta på Fi. Jag svarade nej eftersom Fi är ett elitistiskt parti.

Tiden har gått och mitt NEJ har blivit ännu starkare. Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.

Kvinnokampen gjorde kvinnor starka, stolta och modiga. Fi gör kvinnor rädda och utmålar kvinnokampens söner som deras fiender.

De vita medelålders männen, som är några av de bästa i världen, när det gäller att respektera kvinnor och dela på familjens börda; barn och hushåll eftersom de flesta kvinnor i Sverige numera jobbar. Enligt Fi är det de vita medelålders männen som är patriarkatet.

Men patriarkatet är makten, och dagens svenska patriarkat utgörs till hälften av kvinnor. 57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor. Något lägre siffror för kvinnor i kommunerna, landstingen och riksdagen.

Det är inte första gången jag kritiserar Fi. I min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut i höstas anade jag vad som komma skulle då jag från ett feministiskt perspektiv analyserar och kritiserar Gudrun Schyman och Fi.

Jag skrev bland annat att Gudrun Schyman inte har en feministisk grund att stå på. Hon var inte med i kvinnokampen på 70 - 80-talet. Då ägnade sig Gudrun Schyman åt Vänsterpartiet, istället.

Min starkaste kritik som feminist är att Fi inte öppet solidariserar sig med de flickor/kvinnor som utsätts för hedersmord och könsstympning, även i vårt land.

Att skända kvinnor kroppsligen är nämligen det yttersta tecknet på kvinnoförtryck. Istället vänder Fi åter sitt hat mot kvinnokampens söner, de vita medelålders männen. Absurt!

Inte heller bryr sig Fi särskilt mycket om de hundratusentalet kvinnor som är fattigpensionärer i vårt land. Ett feministisk parti som inte värnar om de svagaste är inte ett feministiskt parti.

Feminismen är en tolerant, internationell rörelse som försvarar alla kvinnors liv och hälsa oberoende av nationalitet, hudfärg och religion.

Feminismen är en rörelse som stärker kvinnor och ger oss mod att ta ansvar för våra egna och våra barns liv. Den goda feminismen samarbetar gärna med männen.

Gudrun Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.

Fi är ett otäckt parti som bör skärskådas i lika hög grad som Sverigedemokraterna eftersom de använder samma metoder för att förföra väljarna.

SD har invandrarna, Fi de vita medelålders männen, de som är den svenska kvinnokampens söner. De som är utmärkta exempel på att vi kvinnokämpar lyckades ganska bra med att förändra det svenska samhället till ett av världens mest jämställda.

Det jag ser nu gör mig rädd och ledsen. Jag ser hur det vi byggde upp håller på att raseras i hat, förakt och intolerans. Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman och Fi bara dansade en sommar!

Magnus Wennerholms artikel flödar av en emotionellt förledande retorik. Men egentligen är det obehagligt. Djupt obehagligt. Genom flera exempel på rasism hos judar gör han judarna till ”den andre”; judar genomsyrade av en rasism som i förlängningen är ansvarig för dödandet av civila palestinier. Magnus Wennerholm riskerar att avhumanisera judarna genom att göra dem alla till rasister. Så lägger han den första byggstenen i en rasistisk diskurs – denna gång om judar.

Men problemet är inte rasismen hos en del israeler. Det är klart att den finns. Jag har också mött den hos israeliska taxichaufförer, hos opinionsbildare och i skilda politiska läger i Israel.

Jag blir också illa berörd och förbannad när jag möter rasism. Men jag blir inte särskilt förvånad, därför att rasismen finns överallt. I Sverige sitter ett rasistiskt parti i vårt parlament. I Malmö anser sig flera judiska familjer tvungna att flytta från sin barndoms stad på grund av den aggressiva antisemitismen. Eller den mer handgripliga rasismen i Grekland mot flyktingar! Ja, i hela Europa, vilket inte minst visade sig i valet till Europaparlamentet, vinner rasistiska rörelser terräng.

Israel är inget undantag. Men det är inte den vardagliga rasismen i Israel, som finns både där och här, som är orsaken till dödsantalet i Gaza. Jag vågar påstå att det är Hamas som bär huvudansvaret för alla civila liv som går till spillo. Och hade Magnus Wennerholm valt att skriva om judehatet som finns i arabstaterna eller bland palestinierna hade han kunnat skriva en mer systematisk och välunderbyggd artikel än anekdotiska berättelser från shoppingcentret eller taxikön i Israel.

Hamas har överhuvudtaget ingen respekt för människoliv, inte judiska och knappast heller palestinska. Dödskulten underhålls och civila används som mänskliga sköldar. Militära installationer göms bland bostadshus och vid sjukhus. ''

Det gör det nästintill omöjligt för Israel att slå mot Hamas militära mål utan att civila dör.

Men för att inget missförstånd ska råda ska jag först säga det självklara: det är en tragedi varje gång ett människoliv släcks. Eller som filosofen och socialreformatorn Joseph Popper-Lynkeus i god judisk tradition formulerade det i slutet av 1800-talet: varje gång ett människoliv släcks förintas ett helt universum. Därför är de palestinska offren – varje enskild människa som dör eller mördas – en tragedi.

Det är lätt att beklaga och anklaga för antalet döda, men det är inte hederligt att avstå från att tala om alternativen. Då återstår endast emotionella formuleringar – ord utan analys. Det blir lätt kladdigt.

Vilka alternativ har Israel? ”Vad göra”, för att citera en av 1900-talets mest envetna massmördare, Lenin?

Ett alternativ är att genomföra begränsade flygattacker för att försöka slå ut avfyringsramper o d och fortsätta det lågintensiva krig som har pågått sedan 2005, året då Israel helt lämnade Gaza.

Men vad göra när raketattackerna tilltar, när våldet eskalerar? Som nu? Då återstår inte mycket än en mer omfattande försvarsaktion. Hamas slås ut, civila dör, tragedin fortsätter. Men ja, det är Israels rätt att försvara sin befolkning.

Tick-tack. Tiden går och historien förändrar sig. Det går inte längre att skjuta på judar ostraffat.

S-ledaren Stefan Löfven står fast vid sitt Facebookinlägg om de senaste dagarnas våld mellan Israel och Hamas på Gazaremsan.

–  Uttalandet jag gjorde låg definitivt inom den uppfattning vi gett uttryck för många gånger, säger Löfven och hänvisar till partiets kongressuttalande från förra året om Palestinakonflikten.

Står fast vid uttalandet

Kritiken mot Löfvens uttalande har sedan publiceringen strömmat in från alla håll men han håller inte med om att han tydligare borde ha fördömt Israels agerande.

–  Men det är ju så här att jag kan inte upprepa hela vårt uttalande. Vad jag sade är att det självklart är så att Israel ska hålla sig till internationell rätt. I internationell rätt ingår krigets lagar. Det innebär att civila ska undanhållas från våld, du måste använda våld som är proportionerligt, säger Löfven.

På frågan om huruvida Israels agerande var proportioneligt svarar partiledaren att det bör ifrågasättas.

– Med så många döda, nu börjar det komma upp i 170, så är det klart att då kan man ifrågasätta det. Det som är svårt för oss att veta är hur det ser ut där på marken, med avfyrningsramper och sådant. När nu FN säger att man är uppe i över 70 procent civila (offer), då är det klart att man måste ifrågasätta om det verkligen följer internationell rätt. Men vi kan inte bedöma i detalj allt detta, men det måste definitivt ifrågasättas, säger Löfven.

”Man har rätt att försvara sig”

Men du vill inte fördöma Israels agerande?

– Det som jag varit tydlig på, och så är det inom folkrätten, är att man har rätt att försvara sig, men man ska göra det inom internationell rätt, säger Löfven.

– Är man uppe i 170 döda civila så tycker jag att det är något som tyder på att det är ett övervåld.

Götzes mål innebär den fjärde tyska VM-titeln genom tiderna och den allra första ett europeiskt lag har tagit i Sydamerika. Målet uppkom efter en snabb spelomställning där Andre Schürrle slog ett inlägg som Götze tog ner på bröstet och sedan sköt in i mål direkt på volley.

Mario Götze, som byttes in i den 88:e minuten, såg pigg ut genom hela förlängningen och hade den extra kraften som behövdes för att springa från trötta motståndarförsvarare.