Inlägg publicerade under kategorin Åmål förr

Av tommy norum - Torsdag 3 aug 07:00




Det var här vid Kyrkogatan i gårdshuset på höger sida vid skylten på väggen som branden tog sin början. Den som blev förödande för staden när stora delar av centrala Åmål blev ödelagt. 





Torggatan i Åmål före den stora branden 1901

Här ser vi resultatet av den förödande branden 1901 i samma område. 


Så här blev resultatet efter återuppbyggnaden foto från 1918.

Hörnet Kungsgatan -Torggatan före branden 1901


Här ser vi resultatet när branden lagt sig.


Miljöer som försvann men ersattes av annat. Torggatan med Torget till vänster ovan frontbyggnaderna.

Det som efter återbyggnaden till slut blev den här .

Med kyrkan som riktmärke får man försöka lokalisera vilket område av brandplatsen som dokumenteras. Med tanke på vinkeln och Norrtullskolan till höger om kyrkan som intakt finns på bilden så talar det för att fotot är taget på Torggatan söder om Kungsgatan  



Här har vi resultatet efter återbyggnationen på Torggatan där samtliga byggnader nu uppfördes i sten


                                        Torget med Torggatan före branden

Efter branden i samma område

Här har det påbörjats en återuppbyggnad i början på 1900 talet



Här har vi slutresultatet foto från 1930 talet 


Fåfängebron och dess bebyggelse efter åmålsån före branden 1901

Det här blev resultatet efter återuppbyggnaden  och som det ser ut i dag


 

Torggatans slut mot Vänern före branden

Så här ser det ut i dag



Kan någon identifiera platsen så skriv gärna om detta på sidan.




Här har vi resultatet av branden fotograferat från kyrktornet.



Provisoriska byggnader kom snabbt på plats runt Torget för alla de köpmän och hantverkare som förlorat sina lokaler

 


Bagarmästare Johan Thoressons inrättade sig tidigt efter branden 1901 




Kungabesök i Åmål 1905 , Oscar 11 besöker staden på en kort visit för att förhöra sig om branden och uppbyyggnaden efter eldsvådan. Bilden tagen på Kungsgatan strax före  Kungens ankomst.










































ANNONS
Av tommy norum - Söndag 23 juli 07:00


Fartyg av Minas storlek som besöker Åmål i småbåtshamnen under hamnkalaset var en vanlig syn fram till 1960 talet.




   


Mina byggdes på Torsö 1876 och var en vanlig typ av  fartyg som besökte Åmål runt sekelskiftet och ända fram till 1950 talet. På 1800 talet fanns ingen motor utan besättningen fick lov att invänta rätt vind för att förflytta sig. Man kan ju tänka sig när fartyg av den här storleken fick trixa sig i i Åmåls trånga hamn för att hämta eller lossa sin last utan en motor att ta till när man la till vid kajen. .

 

 

 

   

     

Stora fartyg i inre hamnen var en vardaglig företeelse före 1960 talet. Att motorfartygen kunde manövrera i den trånga hamnen var en sak men när man på 1800 talet fick segla in var en bedrift som heter duga.

 

 

Manöverutrymmet för lastfartygen var  begränsat i den trånga hamnen.

.  


ANNONS
Av tommy norum - Söndag 9 juli 09:15

 

 

Bildresultat för åmål förr  



Varför måste vi bo i fucking, jävla Åmål? Det var den replik som i slutet på 1990-talet satte den dalsländska småstaden vid Vänern på kartan för hundratusentals bio­besökare. Repliken levererades av en av de kvinnliga huvudpersonerna i Lukas Moodyssons prisade film Fucking Åmål.

Ja, varför måste man bo i Åmål ? Den frågan väcktes redan när staden började byggas 1640, under drottning Kristinas regeringstid. Statsmaktens svar var att Åmål, som fick privilegier tre år senare, skulle vara en bas för kontrollen av handeln i området.

Åmål blev en knutpunkt för den värmländska järnhanteringen. Härifrån slussades järnet vidare till utförselhamnen Göteborg, först via båt, men från slutet av 1800-talet med tåg.

Hamnen och båttrafiken är fortfarande viktiga för orten.

Våren 1639 beslutade regeringen, riksrådet, om en landsomfattande inspektion för att undersöka vilka möjligheter det fanns att grunda nya städer i landet, samt att utveckla de befintliga. Rikets ledning var inte nöjd med städernas bidrag till folkhushållningen och krävde uppryckning.

De olika regeringsmedlemmarna fick ansvar för var sitt område. Värmland och Dal tilldelades Gabriel Oxenstierna, justitieminister och riksdrots och bror till rikskanslern Axel Oxenstierna. Hans uppgift var att hitta en lämplig plats för en helt ny stad, gärna vid Byälven i västra Värmland. Men då kom man alltför nära Karlstad, och eftersom man inte ville störa handeln där föll valet istället på Åmål, en stor lokal marknadsplats.

Den nya staden skulle bland annat, i linje med Axel Oxenstiernas intentioner, fungera som en av flera merkantila ”förorter” och lokala knutpunkter i Göteborgs handelsnätverk. I februari 1640 fick landshövding Olof Stake besked från Stockholm att stadsprivilegier för Åmål var på gång och att han skulle uppmuntra folk att bosätta sig där. Det lyckades han bra med. Tre år senare, den 1 april 1643, utfärdades privilegium för Åmål stad.

Den unga staden drabbades dessvärre av kriget mellan Sverige och Danmark som bröt ut 1643. I januari 1645 besegrade en dansk truppstyrka en svensk rytteriavdelning och intog staden, som av okänd anledning började brinna. Det blev aldrig klarlagt om det var angriparna eller de svenska försvararna som var skyldiga.

Till en början var de flesta av Åmåls invånare sysselsatta inom jordbruket eller fisket, men så småningom fick stadsnäringarna större betydelse.

I en förteckning från 1649 nämns bland annat att det på orten finns fem bryggare, två tegelslagare och två skomakare. Krögaren Töres Persson var också trävaruhandlare. Den nya staden hade tuffa medtävlare i de etablerade städerna, och det krävdes både energi och strategiskt tänkande från stadsledningen för att Åmål skulle nå framgångar. Konkurrenterna gjorde sitt bästa för att svärta ner Åmåls rykte. I skrivelser från Vänersborg och Karlstad betecknas invånarna som ”horkonor, lymlar och hästskojare”. Även riksrådet funderade över stadens fortsatta existens.

Krisen för Åmål blåste över, men några år senare upprepade Vänersborgarna sina krav på att staden borde förstöras. 1664 kom dock ett kungligt beslut där det fastslogs att ”begge städernes privilegier skulle hållas oförkränkte”.

Mot slutet av 1600-talet började brukshanteringen blomstra kring Åmål, och en rad stångjärnsbruk etablerades vid sjöar och vattenfall. Staten delade ut smidesrättigheter och Åmål med omnejd fick rätt att producera motsvarande 735 ton järn, närmare tio procent av hela den kvantitet som landets smidescentrum Värmland stod för. En annan bas för handlarna i Åmål var trävaror, framför allt av furu. Både träet och järnet skulle transporteras till Göteborg, vilket lade grunden för den tredje viktiga näringsgrenen i Åmål, sjöfarten. Staden ligger vid en djup och skyddad vik av Vänern, och tillgången till virke för skeppsbyggnad var god.

Fortfarande i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet levde flertalet handelsmän på gränsen mellan stadsnäringar och lantbruk. Åmål var en relativt obetydlig ort och 1720 uppgick den mantalsskrivna befolkningen till knappt 200 personer.

Om det första århundradet i stadens historia karakteriserades av striderna om handeln och handelsvägarna, kan man säga att epoken från 1750 till 1860 kännetecknades av eldsvådor och sjöfart. Den mest dramatiska händelsen i Åmål under andra hälften av 1700-talet var den stora branden 1777 då en tredjedel av alla byggnader förstördes.

En antydan om hur Åmål såg ut före stadsbranden kan man få i Carl von Linnés Västgötaresa som utkom 1746. Han passerade orten på vägen hem till Uppsala och tyckte den låg ”rätt vackert vid västra sidan av Vänern, eljest är staden liten och de mesta husen små”. En annan resenär som stannat till i Åmål var den tyske författaren, historikern och politikern Ernst Moritz Arndt som reste runt i Sverige 1803–04. Arndt noterade bara en sak i Åmål, nämligen att där fanns gott öl.

Det kanske hade att göra med den högkonjunktur staden fick uppleva vid tiden för Napoleonkrigen kring sekelskiftet 1800. Trähandeln fick ett uppsving, vilket gynnade ortens skeppsredare. De goda tiderna för sjöfarten lockade till sig en hel del sjöfolk, vilket starkt påverkade befolkningstillväxten. Stadens invånarantal steg från omkring 850 personer 1805 till närmare 1 100 personer tio år senare.

Välståndet som nu rådde inom Åmåls borgerskap gav återklang i livsföringen. Köpmännen bildade en aristokrati som umgicks flitigt med patronerna på de kringliggande järnbruken. Miljö och atmosfär var i viss mån densamma som den Selma Lagerlöf skildrar i romanen Gösta Berlings saga. Borgerskapet ägnade sig också åt musicerande och scenkonst, och 1848 öppnades den första teatern i staden.

Det var i Åmåls veckoblad som stadens invånare år 1846 för första gången kunde läsa uttrycket ”Alltid något, sa fan när han fick se Åmål”. Men tidningen förklarar inte hur det uppstod. Genom åren har olika teorier florerat om bakgrunden. En förklaring kopplas till Karl XIV Johan, tidigare Jean Baptiste Bernadotte. Vid ett besök i Åmål lär han ha sagt: ”Alltid något”. Jean ska sedan ha förvanskats till ”fan”.

1846 drabbades Åmål av en andra omfattande brand. Samtidigt skrotade statsmakterna skråväsendet och lättade på restriktionerna för handel på landsbygden. Åmåls stadsrättigheter utgjorde inte längre något skydd för näringslivet i staden. Lanthandlarna trängde på och i början av 1850-talet hade närmare femtio handelsbodar etablerats.

Stadens styrande förutspådde en dyster framtid för Åmål, men genom sitt gynnsamma läge vid Vänern och utmärkta hamn kunde man få kol – den nya tidens drivmedel för maskiner – billigt fraktat från Göteborg. Möjligheten för industrialisering låg öppen.

En milstolpe var 1879 då Bergslagsbanan drogs genom Åmål. Med järnvägen etablerades också en reparationsverkstad och lokomotivstallar i staden, vilka utvecklades till Statens Järnvägars huvudverkstad och centralförråd. Järnvägen har tillsammans med industrin och hamnen fortsatt att spela en betydande roll i Åmåls utveckling.

Efter den förödande branden 1901 fanns knappast något kvar av den äldre stadsbebyggelsen. Det nya Åmål byggdes i sten, men man behöll det gamla rutnätssystemet från stadens grundande. Stadsbilden i centrum karakteriseras i dag, förutom gatunätet, av den låga bebyggelsen och breda gator med alléer.

 

FAKTA: Fick stadsrättigheter 1643

LÄGE Åmål ligger vid Vänern och är den enda staden i det lilla landskapet Dalsland. Avståndet fågelvägen till norska gränsen är cirka fem mil. Genom Åmål går Europaväg 45.

stadsvapen Beskrivningen fastställdes 1938. Motivet går tillbaka på en teckning i privilegie-brevet från 1643. Vapenskölden visar en stadsmur, en kyrka och en fisk som simmar i vågorna.

STADSRÄTTIGHETER Närheten till Norge var ett viktigt skäl till att platsen började bebyggas 1640 och att Åmål fick stadsprivilegier 1643. Syftet var att styra upp gränshandeln med Norge och att förhindra handeln på landsbygden.

INVÅNARE Kommunen har cirka 12 300 invånare, varav omkring 10 000 bor i tätorten.



Tre kändisar från åmål

Ida Bäckman

Läraren, journalisten och författaren Ida Bäckman (1867–1950) var vän med Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding – den senare ville hon gifta sig med – och skrev böcker om båda författarna (Mitt liv med Selma Lagerlöf respektive Gustaf Fröding och Gralsökaren). Hennes Frödingböcker blev mycket omdiskuterade. Ida Bäckmans lärargärning ledde till ledarbefattningar på skolor i Värmland, Skåne och Stockholm. Som journalist gjorde hon reportageresor i Sydamerika och Afrika.

Fritz Gustaf Sundelöf

Sångtextförfattaren Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) inledde sin karriär på 1920-talet med att skriva åt Ernst Rolf. Han lär vara upphovsman till över tretusen texter och använde flera pseudonymer, mest bekant är Fritz Gustaf. Han samarbetade under en tid med skådespelaren Åke Söderblom och duon skrev flera visor tillsammans. Fritz Gustaf Sundelöf är också en av upphovsmännen till manuset för trettiotalsfilmen Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr.



Göte Wilhelmson

Göte Wilhelmson (född 1929) har gjort det mesta inom musikområdet.

Han debuterade som dragspelare i radion som femåring och startade sin musikerkarriär på 1940-talet. Han var med i radioserien »Vårat gäng» 1945–48 och i Thore Erlings

orkester. Mellan 1954 och 1964 var Göte Wilhelmson kapellmästare i den egna orkestern. Han var under en period också inspelningschef på skivbolagen Philips/Phonogram och Karusell.

Att läsa: Åmåls historia I, före 1860 av Nils Hj Holmberg (1943) och Åmåls historia 1860–1970 av Allan Brangstad (1970).

Av tommy norum - Måndag 5 juni 19:45



 

Det gamla stadshotellet finns kvar i bakgrunden. Affärslokalerna på torget inhystes av företagare som blivit husvilla på grund av branden utefter Torggatan 1901.



Av tommy norum - Måndag 5 juni 19:15

.


.



Vid islossningen i Åmåls-älven år 1902 förstördes den gångbro i trä, som ledde över älven vid Etna gjuteri. Etna gjuteri låg på tomt Mörten 2, där nu ett alldeles nybyggt hyreshus nu ligger.
 
Stadsfullmäktige ville bygga upp bron igen, eftersom förbindelsen nu var bruten mellan de västra stadsdelarna på bägge sidor av älven. Men ägaren av Etna gjuteri ville absolut inte ha någon bro över sin tomt, så saken fick bero i väntan på utredning var man bäst kunde lägga en ny gångbro.
Stadsfullmäktige beslöt att i stället anlägga en mindre träbro i samma riktning som den nya gata som skulle komma att tas upp alldeles förbi Strands snickerifabrik. Nuvarande Nybrogatan.
 
Brandchefen och maskiningenjören Thorvald Köhlin inkommer med en skrivelse till Stadsfullmäktige den 9 juli 1903 om att en ordentlig körbro i Nybrogatan är nödvändig, för att säkerställa brandkårens eventuella utryckningar till västra stadsdelarna på söder och kvarteret Stakelyckan. Denna bro kunde byggas i samband med att nya vattenledningen drogs.
Stadsfullmäktige beslöt att tillsätta en utredning där man skulle ta reda på om bron verkligen behövde nybyggas eller kanske bara repareras.
 
År 1915 anslog Stadsfullmäktige 200 kronor till förberedande arbete med att anlägga nya bron och man skulle börja med att påla för brofästena på var sida ån.
 
I augusti 1929 invigdes bron.
 
 
information och bilder har tagits från Åmål kommuns hemsida.
Av tommy norum - Torsdag 1 juni 19:30

 

teckning Jan Sagle

Fisket var en viktig del i 1800 talets försörjning , för vilket sysselsättning jag sedermera i hela min livstid bibehöll en förkärlek, som aldrig riktigt svalnat skriver PA Edgren i sina skrifter om hur livet gestaltade sig på 1800 talets början i Åmål.  Jag metade i älven utanför vår ladugård ( på Vågmästargården) och därifrån  nedfallit i ån,  men likväl simmande kunde nå land utan att förlora varken metspö eller en nyss fångad braxenpanka.

Åmåls ån utanför Vågmästargården i slutet på 1800 talet


Fortsättningsvis blev detta fiskesätt förbjudet av min far,, vilket i stället tillät mig och mina bröder att åtfölja sig utåt Vänern på fiskefångst.

Vanligtvis begav vi oss i en god båt , försedd med en eller tvenne säkra roddare, vilket jag eller någon av mina bröder var den ene, utåt på  den ändlösa sjön 1 á 2 mil från staden.

Här utlades kring skär och uddar en långrev med 700 till 800 krokar, samt daggmask som bete.. Sedan detta var klart lades 6-8 stycken nät i något sund , där fiskstim om natten troddes simma fram.

Som ännu god tid av kvällen var kvar uppsöktes någon bank eller stengrund för abborrmete, vanligtvis ned stor framgång. Tills skymningen inträtt. 


Då var det dags att ordna nattens sömn på någon holme , nedhögg buskar och placerade dessa till skydd för vinden, upptände en ståtlig brasa av torrved som hopsamlades. Spisade afton ur den medhavda kantinen lade sedan att sova på en kappa med ett risknippe som huvudgärd.


Sedan den korta vackra sommarnatten var förliden stod man upp vid första dagsrimman för att vittja sina fiskeredskap. Ofta hemkom vi med båten lastad med fisk. Icke alltid var dessa färder lyckliga. Stundom inträffade oväder under natten och mången gång har jag med mina roddare tillbragt kolmörka nätter på ett ensligt skär utan tak över huvudet i åskväder och storm.  Svårt var att i sådant väder bärga de utlagda fiskeredskapen, vilka ofta gick förlorade.


Ibland fiskades med levande agn av Vimmor. På en sådan resa erhölls endast lax. Halva Åmåls befolkning  idkade fiske största delen för nöje, de andra för behov.


Det fanns ett ordspråk om staden ; I Åmål är alla fiskare utom borgmästaren , som blott står på bron och metar.


Ofta sammanträffade fiskarna ute på öarna och tillbringade nätterna tillsammans. Alla i denna del av Vänern belägna öar är kronans, varför ingen lade hinder i vägen för eller kunde framvisa bättre fiskerätt än stadsborna , som därför ostörda fick njuta sitt älsklingsnöje.


Fiskefärderna ställdes dels förbi Örnäs till Storön och Hansgrund, dels förbi Torkeln och Jungfrun till Busarna och Persgrund. 


Ett kärt nöje  hade jag likaledes under sommaren att bada i den kalla rena sjön. Härvid iakttogs försiktigtvis  innan man gick i vattnet  att binda näcken, som skedde så att en uppspänd kniv nedsattes i vattnet, varvid uttalades besvärjelseformen; Näck ! Näck ! stål i vattnet mor din var en nåltjuv, far din var ståltjuv ! ; varpå alla pojkarna skrek med full hals; Ho! Heja !” och rusade i sjön.



not: Denna utgåva av Resan genom livet  koncentrerar sig i tiden 1802- 1824 

not: Inlägget i bloggen är en förkortning av den ursprungliga texten . 




Presentation

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12 13
14 15 16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ t-norum med Blogkeen
Följ t-norum med Bloglovin'

Frågerutan

33 besvarade frågor

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se