Alternativen för Israel i den pågående konflikten med Hamas är inte många. Magnus Wennerholm vill ha en politisk lösning. Heureka! Varför har ingen tänkt på det innan? Och han påstår att det är den lösningen jag inte ser.

Vänta nu. Inte ser? Jag har åtskilliga gånger formulerat mina förhoppningar om fredsförhandlingar mellan palestinier och Israel. Åtskilliga gånger. Det är en politisk lösning. Men nu talar vi inte Fatah – inte palestiniernas parti på Västbanken och det Palestinska självstyret, PA. Vi talar om Hamas.

Hamas må sedan omkring en dryg månad tillbaka ingå i den palestinska teknokratiska enhetsregeringen men det är just Hamas avvisande av en politisk lösning som är en stor del av problemet. Flera ledande israeliska politiker, bland andra Knessets talman när han var på Sverigebesök för ett kort tag sedan, har sagt att man visst kan tala med Hamas men problemet är att Hamas vägra tala med Israel.

Hamas vägrar för att man drivs av en ideologi som avvisar samtalet som metod för polisk förändring. Hamas metod är terror och våld. Målet är en religiös utopi – eller ska vi säga dystopi. Dess idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas.

 Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden.

Det är därför Hamas avvisar avtalen mellan Israel och Fatah, vägrar ta avstånd från terror och vägrar att erkänna Israel som stat.

Frågan blir: vad ska Israel göra när denna organisation eskalerar den befintliga och "vanliga” raketbeskjutningen av Israel och dess civilbefolkning? En politisk lösning, säger Magnus Wennerholm. Javisst, men med all respekt, riskerar inte den analysen att få Magnus Wennerholm att framstå som aningen oinitierad alternativt naiv?

Jag tror att Abbas, den palestinska Fatah-ledaren, är den kanske minst dåliga partnern för fred som Israel kan få inom den närmaste framtiden. Och det säger jag trots hans och hans partis korruption, antisemitism och andra belastningar.

Därför är det olyckligt att Israels premiärminister av olika skäl verkar fastlåst i en ad hoc-politik som tycks sakna ett långsiktigt mål för den israeliska politiken visavi palestinierna. Att fortsätta med bosättningspolitiken är en idiotisk politik för en fred med palestinierna. Det är också ett hot mot Israels internationella legitimitet och därmed dess framtida säkerhet i en förändrad arabvärld. Den kritiken måste även vi Israel-vänner framföra.

Men i frågan om konflikten med Hamas finns i stort sett inget annat alternativ än att stödja Israels självförsvar mot en motståndare som alla demokrater borde ha som fiende.

Men alla demokrater har inte det. Det blir tydligt i Amne Alis artikel. Hon är bl a riksdagskandidat för Socialdemokraterna. Jag utgår av det skälet ifrån att hon är demokrat. Men av hennes artikel att döma är hon helt blank i frågan om demokrati-perspektivet i konflikten. Inte ett ord om Hamas, dess totalitarism, terrorism, strukturella våld mot kvinnor eller dess homofobi.

Israel och PLO har erkänt varandra. Men Hamas accepterar inte Israel överhuvudtaget. Tvärtom, de vill ha bort Israel från kartan. Av rasistiska och andra ideologiska skäl.

Vore inte det värt att nämna i en artikel av en representant för ett stabilt demokratiskt parti som vill bli invald av folket i vårt parlament?

Hon skriver också om rätten för palestinierna att återvända. Det är ett palestinskt krav som så gott som alla seriösa bedömare av konflikten är ense om är lika orealistiskt som det är retoriskt omhuldat av palestinska företrädare. Tror Amne Ali ens på vad hon skriver?

Amne Ali vill ha en vapenvila. Men två vapenvilor har redan funnits. Och båda har brutits av Hamas. Det är uppenbart att Hamas inte vill ha vapenvila. Hur tänker Amne Ali då?

Vidare vill hon ha en bojkott av Israel. Mig veterligen har hon inte offentligt krävt bojkott av någon annan aktör eller annat land än just Israel. Inte Iran, inte Turkiet, inte Kuba, inte Marocko och inte heller Kina. En sådan negativ särbehandling av en enda av världens alla stater, som just råkar vara en judisk stat, är inget annat än en modern variant av antisemitism. Israel som världens jude.

Konflikten Israel/Hamas har skapat en antisemitisk undervegetation. Det visar inte minst kommentarerna till Stefan Löfvens uttalande om konflikten.

När Israels kritiker demoniserar judar och Israel och formulerar en historierevisionism om skälen till konflikten förskjuter de – medvetet eller omedvetet – gränsen för vad som bör får sägas och tyckas om Israel och judar. Det är en farlig utveckling.