Reinfeldt går hårt ut i sin bok där han försöker ge en bild hur en SD- sympatisör ser ut. 

De är missnöjda med sitt eget liv och området de bor i

 SD-väljarna beskrivs som "avvikare" från övriga väljare och att de "inte känner samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och det demokratiska systemet.

Han anammar tydligen bilden att det är en man i övre medelålder. Han bor på landsbygden eller i en större tätort. Han är lågutbildad, ­inte medlem i facket och ­beskriver sig som varande arbetare eller småföretagare.

SD-sympatisören är inte intresserad av politik, är inte nöjd med hur demokratin fungerar och har mycket litet förtroende för våra folkvalda politiker.Det är den bilden Fredrik Reinfeldt försöker ge läsarna i sin nya bok av de som röstar och sympatiserar på SD. Kanske för att skapa ett förhållande att man skall skämmas att tillhöra skaran som sympatiserar för SD.

Men stämmer det att det är i socioekonomiskt utanförskapet SD finner sina väljare? Nej, inte enligt SOM-under­sökningen.

De flesta SD-sympatisörer har arbete eller är ålders­pensionärer. De är inte mer oroade än andra över att förlora sitt jobb. SD-sympatisören har en ekonomi som är jämförbar med övriga befolkningen och de allra flesta anser att de klarar sig bra på sin inkomst. Nära nio av tio, 88 procent, av SD:s anhängare är mycket eller ganska nöjda med det liv de lever. ­Ungefär likadant svarar alla ­andra.

Nej, det är i andra frågor SD-sympatisörerna står ut. SD-sympatisörerna är mest ­negativa till EU och bistånd. De är för dödsstraff och visar inget större ­engagemang för miljöfrågorna.De skiljer sig från folket som helhet när de säger sig betrakta invandring som hot mot svenska värden.

Kanske är det dags att vi inser det, att de flesta av SD:s väljare inte är vilsna förbittrade människor som lite hejsanhoppsan hamnat hos SD.

Frågan är om det inte är ett lågvattenmärke i Svensk politik genom att försöka få väljare som röstar på ett visst parti få dessa  att uppfattas som idioter som inget begriper. 

Frågan är väl om inte våra politiker skulle må bra av att umgås med folk utanför politikersfären för att få en mer nyanserad bild hur tongångarna går utanför Riksdagshuset.