Förr i tiden var skottlossningar och dödsskjutningar bland ungdomar något sällsynt, händelser som väckte stor uppmärksamhet och chockerade allmänheten.

De tiderna är förbi. Nu kan man se sådana tidningsrubriker var och varannan vecka. Det är normaliserat. Många kanske har tröttnat på att bry sig, en del resonerar att det är ju trots allt kriminella som dödar varandra. Självsanering kallas det bland poliser, enligt Leif GW Person.

För att vi nu ska reagera måste det vara något exceptionellt, något ovanligt, som när offret är allt för ung, som 15-åriga Robin Sinisalo som blev mördad den 19 januari i Akalla. Då höjer vi på ögonbrynen. Frågar oss vart är det vi är på väg egentligen?

Varför görs inget? Svaret från politiker och myndigheterna är desamma som förr: fler poliser. Det känns som en upprepning.

Experter har länge hävdat att repressiva åtgärder inte är lösningen. Att det är de socioekonomiska förhållandena som är grundorsaken. Att kriminalitet är en produkt av ökade klassklyftor.

En och annan artikel om det, ett par debatter i tv om ämnet, men det är en sanning som blivit uttjatad. Besluten blir desamma. Hårdare tag eftersom ingen orkar engagera sig längre. Alla har vi våra egna bekymmer. Bura in de kriminella bara.

Det är som att släcka bränderna men låta pyromanerna härja fritt. Självklart kommer allt fler poliser, mer avlyssning och övervakning reducera brottsligheten, kortsiktigt. Men så länge mekanismerna bakom kriminalitet består, lär brottsligheten ta andra former.

Kriminella hittar nya sätt att begå brott, det är en överlevnadsstrategi, speciellt när återanpassning till samhället inte är en dans på rosor när man väl anammat de värderingar och förhållningssätt som är kopplade till en kriminell livsstil.

Så de kriminella organiserar sig än mer. Blir råare. Låter minderåriga hantlangare sköta affärerna. Ett sannolikt framtidsscenario är att fler 15-åringar kommer att falla offer för våldsdåd.

Så småningom blir vi avtrubbade även av det, hur tragiskt det än är. Tills något ännu mer fruktansvärd inträffar, samma typ av debatt kommer att uppstå då, samma åtgärder.

Vi rör oss sakta men säkert mot avgrunden. Ännu mer övervakning. Mer kontroll. Tuffare samhällsklimat.

Kanske är jämlikhetsidealen lättare sagt än gjort. Kanske är det praktiskt omöjligt att jämna ut klassklyftor när vi lever i en global ekonomi som präglas av hård konkurrens och billig arbetskraft världen över.

När företag och förmögna kan ta sitt pick och pack och bege sig till länder där staten inte kan lägga sig i deras affärer. Är det ens rimligt att kräva av den som har slitit hårt för sitt sparade kapital att plötsligt börja dela med sig?

Och kanske är det så: att vi inte kommer att förstå sakens allvar förrän vi har nått botten. Kanske är först då alla tar sig i kragen och väljer att agera

Eller så agerar vi nu för ett jämlikare och rättvisare samhälle, så slipper den kommande generationen att leva i ett splittrat samhälle de ärvt från oss.

Men första steget är att bli eniga om sakfrågan, om grundproblemet: nämligen de djupa klassklyftorna och dess konsekvenser.

När vi har slagit fast det kan vi förhoppningsvis hitta en lösning som tilltalar både de förmögna och de mindre privilegierade och bana väg för ett mer sammanhållet samhälle.