Varför måste vi bo i fucking, jävla Åmål? Det var den replik som i slutet på 1990-talet satte den dalsländska småstaden vid Vänern på kartan för hundratusentals biobesökare. Repliken levererades av en av de kvinnliga huvudpersonerna i Lukas Moodyssons prisade film Fucking Åmål.
Ja, varför måste man bo i Åmål ? Den frågan väcktes redan när staden började byggas 1640, under drottning Kristinas regeringstid. Statsmaktens svar var att Åmål, som fick privilegier tre år senare, skulle vara en bas för kontrollen av handeln i området.
Åmål blev en knutpunkt för den värmländska järnhanteringen. Härifrån slussades järnet vidare till utförselhamnen Göteborg, först via båt, men från slutet av 1800-talet med tåg.
Hamnen och båttrafiken är fortfarande viktiga för orten.
Våren 1639 beslutade regeringen, riksrådet, om en landsomfattande inspektion för att undersöka vilka möjligheter det fanns att grunda nya städer i landet, samt att utveckla de befintliga. Rikets ledning var inte nöjd med städernas bidrag till folkhushållningen och krävde uppryckning.
De olika regeringsmedlemmarna fick ansvar för var sitt område. Värmland och Dal tilldelades Gabriel Oxenstierna, justitieminister och riksdrots och bror till rikskanslern Axel Oxenstierna. Hans uppgift var att hitta en lämplig plats för en helt ny stad, gärna vid Byälven i västra Värmland. Men då kom man alltför nära Karlstad, och eftersom man inte ville störa handeln där föll valet istället på Åmål, en stor lokal marknadsplats.
Den nya staden skulle bland annat, i linje med Axel Oxenstiernas intentioner, fungera som en av flera merkantila ”förorter” och lokala knutpunkter i Göteborgs handelsnätverk. I februari 1640 fick landshövding Olof Stake besked från Stockholm att stadsprivilegier för Åmål var på gång och att han skulle uppmuntra folk att bosätta sig där. Det lyckades han bra med. Tre år senare, den 1 april 1643, utfärdades privilegium för Åmål stad.
Den unga staden drabbades dessvärre av kriget mellan Sverige och Danmark som bröt ut 1643. I januari 1645 besegrade en dansk truppstyrka en svensk rytteriavdelning och intog staden, som av okänd anledning började brinna. Det blev aldrig klarlagt om det var angriparna eller de svenska försvararna som var skyldiga.
Till en början var de flesta av Åmåls invånare sysselsatta inom jordbruket eller fisket, men så småningom fick stadsnäringarna större betydelse.
I en förteckning från 1649 nämns bland annat att det på orten finns fem bryggare, två tegelslagare och två skomakare. Krögaren Töres Persson var också trävaruhandlare. Den nya staden hade tuffa medtävlare i de etablerade städerna, och det krävdes både energi och strategiskt tänkande från stadsledningen för att Åmål skulle nå framgångar. Konkurrenterna gjorde sitt bästa för att svärta ner Åmåls rykte. I skrivelser från Vänersborg och Karlstad betecknas invånarna som ”horkonor, lymlar och hästskojare”. Även riksrådet funderade över stadens fortsatta existens.
Krisen för Åmål blåste över, men några år senare upprepade Vänersborgarna sina krav på att staden borde förstöras. 1664 kom dock ett kungligt beslut där det fastslogs att ”begge städernes privilegier skulle hållas oförkränkte”.
Mot slutet av 1600-talet började brukshanteringen blomstra kring Åmål, och en rad stångjärnsbruk etablerades vid sjöar och vattenfall. Staten delade ut smidesrättigheter och Åmål med omnejd fick rätt att producera motsvarande 735 ton järn, närmare tio procent av hela den kvantitet som landets smidescentrum Värmland stod för. En annan bas för handlarna i Åmål var trävaror, framför allt av furu. Både träet och järnet skulle transporteras till Göteborg, vilket lade grunden för den tredje viktiga näringsgrenen i Åmål, sjöfarten. Staden ligger vid en djup och skyddad vik av Vänern, och tillgången till virke för skeppsbyggnad var god.
Fortfarande i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet levde flertalet handelsmän på gränsen mellan stadsnäringar och lantbruk. Åmål var en relativt obetydlig ort och 1720 uppgick den mantalsskrivna befolkningen till knappt 200 personer.
Om det första århundradet i stadens historia karakteriserades av striderna om handeln och handelsvägarna, kan man säga att epoken från 1750 till 1860 kännetecknades av eldsvådor och sjöfart. Den mest dramatiska händelsen i Åmål under andra hälften av 1700-talet var den stora branden 1777 då en tredjedel av alla byggnader förstördes.
En antydan om hur Åmål såg ut före stadsbranden kan man få i Carl von Linnés Västgötaresa som utkom 1746. Han passerade orten på vägen hem till Uppsala och tyckte den låg ”rätt vackert vid västra sidan av Vänern, eljest är staden liten och de mesta husen små”. En annan resenär som stannat till i Åmål var den tyske författaren, historikern och politikern Ernst Moritz Arndt som reste runt i Sverige 1803–04. Arndt noterade bara en sak i Åmål, nämligen att där fanns gott öl.
Det kanske hade att göra med den högkonjunktur staden fick uppleva vid tiden för Napoleonkrigen kring sekelskiftet 1800. Trähandeln fick ett uppsving, vilket gynnade ortens skeppsredare. De goda tiderna för sjöfarten lockade till sig en hel del sjöfolk, vilket starkt påverkade befolkningstillväxten. Stadens invånarantal steg från omkring 850 personer 1805 till närmare 1 100 personer tio år senare.
Välståndet som nu rådde inom Åmåls borgerskap gav återklang i livsföringen. Köpmännen bildade en aristokrati som umgicks flitigt med patronerna på de kringliggande järnbruken. Miljö och atmosfär var i viss mån densamma som den Selma Lagerlöf skildrar i romanen Gösta Berlings saga. Borgerskapet ägnade sig också åt musicerande och scenkonst, och 1848 öppnades den första teatern i staden.
Det var i Åmåls veckoblad som stadens invånare år 1846 för första gången kunde läsa uttrycket ”Alltid något, sa fan när han fick se Åmål”. Men tidningen förklarar inte hur det uppstod. Genom åren har olika teorier florerat om bakgrunden. En förklaring kopplas till Karl XIV Johan, tidigare Jean Baptiste Bernadotte. Vid ett besök i Åmål lär han ha sagt: ”Alltid något”. Jean ska sedan ha förvanskats till ”fan”.
1846 drabbades Åmål av en andra omfattande brand. Samtidigt skrotade statsmakterna skråväsendet och lättade på restriktionerna för handel på landsbygden. Åmåls stadsrättigheter utgjorde inte längre något skydd för näringslivet i staden. Lanthandlarna trängde på och i början av 1850-talet hade närmare femtio handelsbodar etablerats.
Stadens styrande förutspådde en dyster framtid för Åmål, men genom sitt gynnsamma läge vid Vänern och utmärkta hamn kunde man få kol – den nya tidens drivmedel för maskiner – billigt fraktat från Göteborg. Möjligheten för industrialisering låg öppen.
En milstolpe var 1879 då Bergslagsbanan drogs genom Åmål. Med järnvägen etablerades också en reparationsverkstad och lokomotivstallar i staden, vilka utvecklades till Statens Järnvägars huvudverkstad och centralförråd. Järnvägen har tillsammans med industrin och hamnen fortsatt att spela en betydande roll i Åmåls utveckling.
Efter den förödande branden 1901 fanns knappast något kvar av den äldre stadsbebyggelsen. Det nya Åmål byggdes i sten, men man behöll det gamla rutnätssystemet från stadens grundande. Stadsbilden i centrum karakteriseras i dag, förutom gatunätet, av den låga bebyggelsen och breda gator med alléer.
FAKTA: Fick stadsrättigheter 1643
LÄGE Åmål ligger vid Vänern och är den enda staden i det lilla landskapet Dalsland. Avståndet fågelvägen till norska gränsen är cirka fem mil. Genom Åmål går Europaväg 45.
stadsvapen Beskrivningen fastställdes 1938. Motivet går tillbaka på en teckning i privilegie-brevet från 1643. Vapenskölden visar en stadsmur, en kyrka och en fisk som simmar i vågorna.
STADSRÄTTIGHETER Närheten till Norge var ett viktigt skäl till att platsen började bebyggas 1640 och att Åmål fick stadsprivilegier 1643. Syftet var att styra upp gränshandeln med Norge och att förhindra handeln på landsbygden.
INVÅNARE Kommunen har cirka 12 300 invånare, varav omkring 10 000 bor i tätorten.
Tre kändisar från åmål
Ida Bäckman
Läraren, journalisten och författaren Ida Bäckman (1867–1950) var vän med Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding – den senare ville hon gifta sig med – och skrev böcker om båda författarna (Mitt liv med Selma Lagerlöf respektive Gustaf Fröding och Gralsökaren). Hennes Frödingböcker blev mycket omdiskuterade. Ida Bäckmans lärargärning ledde till ledarbefattningar på skolor i Värmland, Skåne och Stockholm. Som journalist gjorde hon reportageresor i Sydamerika och Afrika.
Fritz Gustaf Sundelöf
Sångtextförfattaren Fritz Gustaf Sundelöf (1895-1974) inledde sin karriär på 1920-talet med att skriva åt Ernst Rolf. Han lär vara upphovsman till över tretusen texter och använde flera pseudonymer, mest bekant är Fritz Gustaf. Han samarbetade under en tid med skådespelaren Åke Söderblom och duon skrev flera visor tillsammans. Fritz Gustaf Sundelöf är också en av upphovsmännen till manuset för trettiotalsfilmen Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr.
Göte Wilhelmson
Göte Wilhelmson (född 1929) har gjort det mesta inom musikområdet.
Han debuterade som dragspelare i radion som femåring och startade sin musikerkarriär på 1940-talet. Han var med i radioserien »Vårat gäng» 1945–48 och i Thore Erlings
orkester. Mellan 1954 och 1964 var Göte Wilhelmson kapellmästare i den egna orkestern. Han var under en period också inspelningschef på skivbolagen Philips/Phonogram och Karusell.
Att läsa: Åmåls historia I, före 1860 av Nils Hj Holmberg (1943) och Åmåls historia 1860–1970 av Allan Brangstad (1970).
To modify annotations, your browser needs to have the 
