Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet är den senaste akademiska auktoritet som kritiserar den svenska asylpolitiken. Här försöker också Stefan Hedlund analysera hur samhället kommer att förändras på sikt, något som vänstern och proffstyckarna i mediebruset helst vill lämna utanför i debatten.

I sin debatt artikel i Göteborgs-Posten så kapar han den svenska asylpolitiken jäms med fotknölarna där han skriver

lyktingkrisen är på väg att i grunden förändra Sverige. Det mest oroväckande är att vi ännu bara befinner oss i början, och att ingen kan överblicka de fulla konsekvenserna på längre sikt. Bortom bördan på statens finanser, och den akuta krisen på bostadsmarknaden, har vi att se fram emot en ökande belastning på sjukvård och tandvård, som samtliga flyktingar har rätt till och kommer att behöva mycket av, på skolor som kommer att få ta emot stora skaror ensamkommande barn, på tolkar och lärare i svenska för invandrare, och på olika delar av vital infrastruktur.

Här låtsas man om att man har läget under kontroll men det är väl bara se på facit hur man lyckats med att få till arbetsmarknaden, bostadsbristen för att inte tala om segregationen, integrationen som förvärras år efter år med en betydligt lägre invandring för att förstå att våra politiker har långt ifrån läget under kontroll.

Strutspolitik  där man vägrar att ta till sig konsekvenserna för de Svenska medborgarna, där man hela tiden låter asylrätten var ledstjärna kosta vad det kosta vill.  Att sedan den frikostiga generösa flyktingmottagningen i allt större omfattning finansieras med pengar som tas från biståndsbudgeten. Detta innebär, för att citera professor Hedlund, att “det i praktiken är mycket fattiga människor i tredje världen som indirekt får betala för att människor som har råd att betala tusentals dollar till flyktingsmugglare, skall få ett bättre liv i Sverige“.

Det är många ömma tår Stefan Hedlund trampar på som i och för sig själv har framkommit i debatten många gånger men då av gräsrötterna i insändare i bloggar och på Facebook men som då som har avfärdas som främlingsfientliga av den politiska eliten och media. Nu är väl det bara proffstyckarna i Aftonbladet och DN som på alla sätt försöker mörka och fördöma alla som har en annan åsikt om massinvandringen än de själva.

Medborgarna får väl ta till sin demokratiska rättighet att sluta köpa tidningarna som man anser för en vilseledande debatt flyktingfrågan. Vi får väl se om inte taktiken med att skylla på andra länder i våra politikers syn se ”en moralisk stormakt“, och haft föreställningar om att Sverige är överlägset andra länder i fråga om “godhet”. Det kommer väl en att tänka på när mamman i sitt besök på en militärförläggning ser sin rekrytson marschera och utrycker att min son var den enda som klarade av att gå i takt.

Men med en politik låta det gå så lång och så sent att man riskerar hela Sveriges framtid där samtliga riksdagspartier inom både Alliansen och vänsterblocket varit närmast besatta av att till varje pris ta avstånd från Sverigedemokraterna låtit utvecklingen rinna i väg utan den minsta analys vilka konsekvenser det får för det Svenska samhället. När statsminister Stefan Löfven (S) ställde sig vid Tysklands förbundskansler Angela Merkels sida och välkomnade alla som flyr från sina liv och där länder som försökte upprätthålla EU: S regelverk brännmärktes. Och när gränsen var nådd för klara av invasionen av flyktingar (en gräns som V och delar av MP och C vägrade acceptera) då övergick brännmärkningen till ett förtvivlat rop på hjälp till EU: medlemsländer. En hjälp som fortfarande inte hörsammats från någon där reaktionen snarast varit att Sverige får skylla sig själv och som man bäddar får man också finna sig att ligga i fortsättningen. 

Stefan Hedlunds debattartikel utmynnar i slutsatsen att statsminister Löfven nu bör ta konsekvenserna av sin och regeringens oförmåga att hantera asylkrisen. Den rimliga konsekvensen, menar Hedlund, är att Löfven avgår. Han skriver:

Är statsministern redo att erkänna sitt ansvar för flyktingkatastrofen, och att ta konsekvenserna i form av att avgå? Eller skall han fortsätta att skylla på alla andra länder (utom Tyskland)?