.jpg)
Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitet, menar att debatten om invandringens kostnader till stor del baseras på “glädjekalkyler” och felaktigheter. Foto: Linnéuniversitetet
Mats Hammarstedt tar i den aktuella artikeln inte ställning vare sig för eller emot hög asylinvandring. Det budskap han framför är helt enkelt att den debatt som förs bör vara baserad på korrekta fakta och realistiska beräkningar.
Hammarstedt inleder sin artikel med att ge några exempel på förenklade “glädjekalkyler”; dvs. felaktiga beräkningsmetoder, med vars hjälp man kan få massinvandringens kostnader att framstå som betydligt lägre än de i själva verket är. Mats Hammarstedt skriver bland annat:
Ett exempel på förenklade kalkyler är de kostnadskalkyler som likställer kostnaderna för flyktingmottagande med Migrationsverkets kostnader för den initiala asylmottagningen. Detta innebär att man endast fokuserar på delar av de kostnader flyktingmottagandet medför. När flyktingmottagningen reduceras ner till just de kostnader som belastar Migrationsverket. Dessa beräknas uppgå till 60 miljarder kronor år 2016.
Problemet med denna siffra är att den endast omfattar Migrationsverkets kostnader för initial asylmottagning. Efter detta kvarstår omfattande kostnader för bland annat socialbidrag, bostadsbidrag och andra transfereringar samt offentlig konsumtion. Det är således fel att likställa kostnaderna för flyktingmottagning med Migrationsverkets kostnader för initial asylmottagning.
Även de politiskt korrekta profiler inom media-/nöjesbranschen som försökt göra egna kostnadsberäkningar avfärdas av Mats Hammarstedt, som skriver:
I samma fälla går de hemmasnickrade kalkyler som presenterats av, får man anta, välmenande humanister som vill övertyga opinionen om att kostnaderna för att ta emot flyktingar är så låga att de knappt behöver diskuteras. Hit hör Henrik Schyfferts uppmärksammade inlägg från september. /…/ Fredrik Virtanens inlägg i Aftonbladet den 5 december driver samma linje och konstaterar att ingen behöver köpa sämre rödvin för att Sverige tar emot flyktingar.
Därefter övergår Hammarstedt till att belysa rena faktafel som förekommer i debatten om asylinvandringens kostnader. Han tar framför allt sikte på ett påstående som använts så ofta att det kommit att ses som en sanning, nämligen att det i genomsnitt skulle ta sju år för en asylinvandrare att komma i arbete. Den verkliga bilden är, menar Mats Hammarstedt, ännu mörkare. Han skriver:
Utöver de förenklade kalkylerna finns så faktafelen. Dessa framförs förvånande nog även av personer med ansenlig politisk tyngd. Ett sådant fel är den alltför ofta återkommande ‘sanningen’ att det i genomsnitt tar sju år innan en nyanländ flykting får arbete i Sverige. /…/ Problemet med denna ‘sanning’ är att den inte är sann. Fakta från Statistiska Centralbyrån visar istället att ungefär hälften av de flyktingar som kommer till Sverige har sysselsättning efter åtta år i landet. Skillnaden mellan att ungefär hälften av flyktingarna kommer i arbete efter åtta år och det felaktiga påståendet att genomsnittstiden för att komma i arbete är sju år är markant. Mot bakgrund av att en del flyktingar inte alls kommer i arbete är det till och med tveksamt huruvida det ens med säkerhet går att beräkna genomsnittstiden fram till att flyktingar får sitt första arbete i Sverige.
Hammarstedt avslutar sin text med att konstatera att integrationen av asylinvandrare i det svenska samhället inte fungerat bra på decennier, och han efterlyser en saklig, faktabaserad debatt om hur den kan förbättras.