Hur skulle dagens äldreomsorg se ut utan oss entreprenörer?

När jag började arbeta i vården på 80-talet var det i ett monopol och en vårdapparat som var ökänd för sin ineffektivitet och administration.

Patienten på långvården hade inte mycket att säga till om och ursäktade sig att de besvärade när de ringde på "larmklockan". Som medarbetare minns jag mest besparingskrav, pekpinnar och förbud.

Men än allvarligare var att de äldre var hänvisade till särskilda duschdagar då de även skulle "sköta magen". Boendemiljön var steril med rostfria inslag och fyra bäddsalar som inte gav utrymme för personlig integritet.

De äldre fick inte ha parfym, blommor eller husdjur. Besökstiderna var strikta och skulle någon få en drink till maten så fick det smusslas.

De som arbetade där tänkte i "problem" vilket begränsade förmågan att se möjligheter. Nya idéer och förslag till förbättringar ansågs omöjliga att förverkliga. Oftast var orsaken pengar och det fanns det sällan eller aldrig några.

Möjligen vid årets slut då avdelningsföreståndarna tävlade om att göra av med allt de hade, annars kunde anslagen minska för nästkommande år.

Ingen hänsyn togs till vårdbehov. Några jämförelser eller kunskaper om vad en plats faktiskt kostade fanns inte. Den tiden är, tack och lov, förbi.

Att vi numera konkurrerar om vad vi kan åstadkomma för samma eller lägre kostnad än det offentliga har drivit på utvecklingen och skapat den äldreomsorg vi har idag.

Nu är det de äldres önskemål som kommer i första hand och det finns en bredd av boende och omsorg att välja mellan. Idag tar vi bättre vara på möjligheterna genom att aldrig säga nej och istället låta de äldres vilja och rätt att bestämma vara en självklarhet.

Vi är 160 000 medarbetare som lämnat en miljö där idéer och kreativitet inte togs tillvara.

Friheten att nu driva våra egna företag, eller arbeta hos alternativa utförare har gjort det möjligt för många av oss att förverkliga våra idéer och utveckla en äldreomsorg som är till för de äldre, inte de anställda eller systemet själv.

Vinst är då ett kvitto på att vi lyckats.

När vi kan betala tillbaka till ägare, Almi och banken och även bygga buffert för framtiden finns utrymme att bygga nya äldreboenden, utveckla arbetsmetoder och investera i ny teknik. Precis som i andra framgångsrika och friska verksamheter.

Att vinster i välfärden ifrågasätts är därför märkligt, inte minst då till exempel byggarna (oftast män) under lång tid gjort vinster i skattefinansierade projekt för kommuner, landsting och stat utan att någonsin blivit så ifrågasatta som vi nu blir.

Så snart männen byggt klart, fått betalt och gått hem så hörs ropen "skalla" om vinstförbud.

Vi är många som undrar: Varför är det så provocerande när vi kvinnor kliver in i samma byggnad och skapar värde många år framåt?

Hur kommer det sig att färdtjänsten som skjutsar den som ska flytta in till oss kan driva sin verksamhet i aktiebolagsform, trots att den transporten finansieras med samma skattemedel?

Inte kan det väl vara så illa att vissa politiska partier har mer förtroende för den (oftast manliga) chauffören som skjutsar den äldre till äldreboendet än vad man har för den (oftast kvinnliga) sjuksköterskan som driver det?

Få säger att de vill tillbaka till gårdagens äldrevård men samtidigt osynliggör och motarbetar de oss som varit med och utvecklat dagens högkvalitativa äldreomsorg.

Det tycker jag, både som företagare och kvinna, är synnerligen kontraproduktivt och orättvist.

För en majoritet av väljarna kommer skolan att avgöra valet. Det skriver Lärarnas riksförbunds ordförande Bo Jansson på DN Debatt, med hänvisning till en ny väljarundersökning.

Den visar även att merparten av väljarkåren, 60 procent, vill se staten som huvudansvarig för skolan, och att stödet för en statlig skola är starkt även bland sympatisörer till partier som vill se en decentraliserad kommunskola.

65 procent av väljarna anser att skolfrågan antingen spelar stor roll eller är helt avgörande för vilket parti de skulle rösta på.

Socialdemokraterna siktar på att helt avskaffa skillnaden i beskattning mellan löntagare och pensionärer, enligt ett förslag i tre steg.

I ett första steg ska skillnaderna utjämnas för garantipensionärer. Det innebär 75 kronor lägre skatt från 2015 och omfattar cirka 100 000 pensionärer. I ett andra steg ska skillnaden utjämnas för pensioner på upp till 12 000 kronor i månaden, vilket berör runt 450 000 pensionärer.

4 miljarder

Förändringarna ska ske inom den kommande mandatperioden och enligt partiets beräkningar kostar de två stegen, som omfattar 550 000 av landets 2,1 miljoner pensionärer, 4 miljarder kronor.

-Pensionärerna är utsatta för en stor orättvisa och vi vill ändra på det. Det är uppenbart att den borgerliga regeringens politik har lett till ökade klyftor, säger S-partiledaren Stefan Löfven.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är inte imponerad.

-Väljarna läser rubriken: Vi tar bort pensionärsskatten. Det är den förväntan de skapar och då måste man kunna granska den. Det bygger på bluffinansiering, säger Reinfeldt.

Han vänder sig mot att förslaget sägs finansieras med att jobb ska komma enligt KI:s prognos, som bygger på oförändrad Allianspolitik.

-De går till val på att njuta frukterna av Alliansens politik, som de i samma val begär väljarnas mandat för att ta bort.

Senast 2020

Den stora gruppen av pensionärer får sannolikt vänta betydligt längre på skattesänkningar. Det sista steget ska senast genomföras när S uppnått sitt jobbmål 2020.

Pensionärsorganisationen PRO välkomnar förslaget men är ändå inte helt nöjd.

-Naturligtvis är det positivt för de här grupperna som får sänkta skatter. Men det hindrar inte att vi kommer att fortsätta att jobba för att skatteklyftan ska tas bort helt, säger Bengt Sibbmark, sakkunnig i socialförsäkringsfrågor hos PRO.

Tänk dig att vi exempelvis skulle lägga ner försvaret och använda pengarna för att förkorta vår arbetsvecka. Hur mycket kortare skulle den bli för den genomsnittlige skattebetalaren? 1 dag? ½ dag?

Svaret är 10 minuter i veckan. Och då har vi inte räknat in effekterna av arbetslösa militärer.

I enlighet med det senastepolitiska modet att prioritera allt, utan att räkna på något, driver flera partier på vänsterskalan löftet om förkortad arbetsvecka. Vänsterpartiet har gjort 30-timmarsveckan till en del av sin feministiska plattform. Fi slår fast i sin valplattform att de vill ha 30-timmars arbetsvecka, och har dessutom det gjort det till en så kallad prioriterad fråga.

Miljöpartiet framstår i sällskapet som modesta med ambitionerna om 35-timmarsvecka i sitt valmanifest.

Jag är djupt skeptisk till hur samhällets matematik ska gå ihop när dessa drömmare ska samsas om makten.

Drömmare får allt mer makt i svensk politik, på gott och ont. Gott på så sätt att gamla unkna strukturer utmanas, ont på så sätt att de mekaniska begränsningarna i samhällets gråbleka maskineri allt mer viftas bort som mindreröst- och klickgenererande angelägenheterän de färgglada resebroschyrernas löften om utopiska resmål.

Benjamin Franklin lär ha myntat uttrycket ”tid är pengar”. Pengar och tid är två sidor av samma mynt. Samhället tar ansvar för att samla in den del av vår arbetstid (i form av skatt) som krävs för att driva samhällsapparaten vidare mot välfärdsnirvana i den takt vi förmår.

Av de pengar arbetsgivaren betalar för den genomsnittlige skattebetalarens 40 arbetade timmar tar samhället för nuvarande ut pengar motsvarande 22,5 timmar, genom arbetsgivaravgifter och skatt på arbete.

Om du är en genomsnittlig skattebetalare och jobbar 40 timmar, jobbar du alltså 17,5 timmar för saker som blöjor, busskort och bananer. Resterande 22,5 timmar tar samhället ut i pengar (skatt på ditt arbete) för att vi ska ha ett samhälle som funkar.

Låt oss som ett tankeexperiment anta att du är en genomsnittlig skattebetalare och stanna kvar i tanken på dina skattepengar som din arbetstid.

Låt oss följa med dig ut i samhället genom din arbetstid och se vad du egentligen gör de där 22,5 timmarna som samhället får av dig. Hur mycket av din arbetsvecka lägger du exempelvis på att vara polis, sjuksköterska eller militär?

Här följer några exempel på vad du hinner göra för samhället under en normal arbetsvecka:

• Dra på dig grönställ och öva krigskonst med försvaret  - 10 minuter.
• Ta emot patienter i primärvården - 41 minuter.
• Låna ut böcker på biblioteket - 5 minuter.
• Undervisa gymnasieelever - 42 minuter.
• Hjälpa arbetslösa till arbete på arbetsförmedlingen - 2 minuter.
• Jobba på departement - 8 minuter.
• Ta hand om rastlösa tonåringar på fritidsgård - 5 minuter.
• Rädda människor ur brinnande hus i räddningstjänsten - 8 minuter.

Som jag ser det har vårt samhälle redan tänjt på gränserna maximalt åt två håll samtidigt: vi har ett maxat skattetryck i kombination med en välfärd som få vill banta ytterligare.

Att i det läget försöka ta bort en avsevärd del av den tid individen och samhället slåss om ur ekvationen, och tro att allt kommer rulla på som vanligt, är ett försök att trolla med knäna.

Titta på listan ovan; summerat motsvarar dessa 8 viktiga samhällsfunktioner bara ungefär 2 timmar av den genomsnittlige skattebetalarens arbetsvecka. Föreställ dig att ta bort 5 - 10 timmar ur ekvationen. Där någonstans ligger dagsformen i rödgrön populism.

Dagdrömmarna tror att ekvationen går att få ihop genom att de arbetslösa så att säga ”får bättre plats” på arbetsmarknaden om vi andra jobbar mindre.

Besvärande verklighetsdetaljer som rådande kompetensbrist och det faktum att massan av arbetslösa har dålig passform mot arbetsmarknadens sammansättning når inte fram.

Språkröret Åsa Romson kallade förslaget om 35-timmars arbetsvecka för ”plakatpolitik” på MP:s kongress så sent som förra året.

Den sortens oljud från verkligheten leder i nuläget som mest till att drömmarna reflexmässigt söker vänsterarmen efter snoozeknappen och somnar om.

Radio24syv är en dansk public service-station som i sommar satsar på att göra radio även för svenska öron, skriver danska Journalisten.

”Stor skillnad på den offentliga debatten”

Samhällsdebattören och historikern Mikael Javling är värd för programmet och säger till Journalisten att debattklimatet i Sverige är väldigt annorlunda i jämförelse med det danska.

– Det är enormt intressant att det är så stor skillnad på den offentliga debatten här och i Sverige. Jes Stein Pedersen blir ju kallad för rasist i svenska medier, säger Mikael Javling och syftar på den kritik som tidningen Politikens litteraturredaktör Stein Pedersen fick motta efter att han skrev en kritisk artikel om den danske poeten Yahya Hassan.

Inleder med att prata om invandring

I åtta-tio avsnitt går Radio24syv igenom vad de anser är svenska tabuämnen. Premiäravsnittet handlar om invandring.

– Det är den största tabun överhuvudtaget, och det är därför vi tar upp det. Vi kommer prata om allt, så som dåliga skolor, parallellsamfund och den rädsla som finns i Sverige för att prata om de här tabuerna, säger Mikael Javling.

Vill hjälpa svenskarna

Mikael Javling som tidigare varit värd för ett historieprogram i samma kanal säger att målet är att hjälpa svenskarna.

– De kan ju nästan inte komma till tals annat än på nätet eller under pseudonym. Vi vill försöka ge dem ett podium dit de ringa och tala om tabuerna vi tar upp, säger han till Journalisten.

”Har ni bara 22 anställda?”, frågade jag en stor arbetsgivare i restaurangbranschen för inte så länge sedan.

”Nej, vi har 47 timanställda också”, blev svaret.

Bara en tredjedel av personalen hade gjort sig förtjänta av en fast anställning med andra ord. Det hade varit olyckligt nog om det bara hade varit så på just den arbetsplatsen.

Tyvärr är de inte ensamma. Otryggheten löper i dag som en blå tråd genom hela den svenska arbetsmarknaden.

För varje tillsvidareanställd person jag träffar, träffar jag två som har en anställning som avslutas varje dag, flera gånger i veckan, år ut och år in. Det handlar om tim-, extra-, behovs -och sms-anställningar.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------.

t-norum

Här har vi väl ett tydligt exempel på att det där med analys över varför det uppstår behov av extrapersonal det går tydligen våra politiker framförallt på vänsterkanten helt förbi. Arbetstoppar kallas det där verksamheter har stort behov av insatts under kortare tid t.ex för restauranger under lunchtider eller stora middagar kvällstid. Hur man löser den ekvationen med annat än att lägga ner verksamheter som kräver stora personalresurser under korta tidsperioder i verksamheten kanske man borde ta sig en tankeställare om -

Tillgång till personal måste utgå ifrån verksamhetens behov för att få lönsamhet inte efter fackliga och politiska målsättningar där man sätter människans behov i centrum före arbetsgivarens utgångspunkt att leda och fördela arbetet med utgångspunkt från de ekonomiska förutsättningar som betingas i verksamheten och är arbetsskapande och motorn i hela den Svenska ekonomin.

Att det kanske i framförallt vårdsektorn där politikerna lägger fram riktlinjer hur den skall skötas är väl en av de största bovarna att utnyttja arbetskraft med deltidsanställda där det nog många gånger har sinn grund i en dålig politisk styrning av verksamheterna där det fodras vikarier och timanställda  stup i kvarten för att hålla verksamheterna i gång.

Man vill gärna prata vad andra skall göra men när det kommer till det egna bordet då står man lamslagna inför uppgiften.

Här har man nu från Socialdemokratiskt håll försökt inbilla väljarna att man kan göra om alla deltidstjänster i den offentliga verksamheterna  utan att det påverkar antal sysselsatta men där man runt om i kommunerna förstår att är det inte helt lätt att under de ekonomiska förutsättningar de flesta småkommuner befinner sig i uppfylla visionerna från riksdagspartierna.

Så tror man att man för Sverige framåt genom att låta människors behov av heltidsjobb och en ordnad ekonomi vara utgångspunkt och inte företagens behov där ekonomin är en central roll för överlevnad och där ändå arbetsgivaren borde veta bäst hur man skall få företagen att överleva.

Så lycka till ni som tror att företagen kan drivas med utgångspunkt från de anställdas behov och inte av företagets och kommunernas ekonomiska förutsättningar ni kommer att bli grymt besvikna när verkligheten sätter sina spår i sysselsättningen framöver. .