Huvudspårets största lutning är 10 ‰ och minsta kurvradie uppgår till 356 meter. Minsta kurvradie på bibanorna var 297 meter.   Rälsen som lades in var av järn och hade en vikt på 33 kg/m.  Största tillåtna hastighet var 44 km/t. Efter vissa upprustningsarbeten på banan höjdes hastigheten 1895 till 60 km/tim ett nytt moderniseringsarbete påbörjades 1910 och var klart 1921. Hastigheten på banan kunde då höjas till 80 km/t. Elektrifiering
Ungefär samtidigt som BJ elektrifierade sin bana blev även DJ utbyggd för elektrisk drift. Eldriften mellan Mellerud och Kornsjø togs i bruk 1 oktober 1939.

  Fredrikshald - riksgränsen, förenad under en och samma administration - förlagd till Fredrikshald - som Dalslandsbanan, därvid de båda järnvägarna såväl lokalt som i samtrafik med andra järnvägar utgjorde en bana, såsom även järnvägens dåvarande namn, Fredrikshald - Sunnanå Järnväg, angav. Detta förhållande fortfor till 1896, då den norska banan lades under Norges statsbanor, och Dalslands järnvägs administration flyttades till Ed."

Med BJ hade man tecknat avtal om att få utnyttja Melleruds station. Kostnaden betalades som ett engångsbelopp.

Järnvägens östra slutpunkt, Sunnanå hamn vid Vänern. Omstigning mellan tåg och båt. Ångbåten är "Kinnekulle af Råbäck" och bilden togs 23 juli 1892. Man fick tillstånd att lägga ned persontrafiken 14 september 1922 men det kom att dröja till 1925 innan den helt upphörde.Godstrafik pågick fram till 1 augusti 1959 varefter den upphörde.

Bibanan Ed - Le var 3 kilometer lång och byggd som ett sicksackspår för att övervinna den stora höjdskillnaden. Bilden är tagen i början av 1929-talet och visar lok 1 med persontåg på väg upp eller ned från hamnen nere vid Stora Le. Eds turist- och sport plats var under en stor del av 1900 talet ett populärt resmål med sina skiftande och natursköna omgivningar på näset mellan sjöarna Lilla och Stora Le samt har goda hotell och pensionat. På grund härav var platsen en livligt frekventerad turist- och rekreationsort där både Båt och tågförbindelserna var en viktig faktor i sammanhanget..På Stora Le, vars nordligaste del kallas Foxen, finnas ångbåtsförbindelser. Vid Lennartsfors möta sjön Lelången och Dalslands kanal med ångbåtsförbindelser till Vänern över Köpmannebro. Persontrafiken på sträckan Ed - Le upphörde 1929. Godstrafiken fortsatte officiellt fram till 1 oktober 1964. Sporadisk trafik förekom fram till 1978.

DJ lokstall och verkstad i Mellerud på 1920-talet. Verkstadspersonalen har ställt upp sig för fotografering. DJ lok nummer 10 får agera lämplig bakgrund. Loket finns för övrigt bevarat hos Järnvägssällskapet Åmål - Årjäng

Text och bilder i huvudsak från  

DJ, Dalslands Järnväg
Fredrikshald - Sunnanå Järnväg

Av Rolf Sten  

Inte första gången Åmåls politiker har noll koll på vad man investerar i med våra skattepengar. Nu är badhusets rutschbana på tapeten, Harrys för att inte tala om tidigare investeringar i Najadfabriken, båthallen med eventet där kommunmedborgarna ekonomiskt blev räddade av en brand, alla turerna i Örns camping osv osv. Nu kan man inte undvika att skåda ännu en av många felinvestering i hur man slösat bort våra skattepengar till ingen nytta när man i Centrum kan skåda Åmålsåns tillstånd.   

Nog kan man tycka att det är lite konstigt att man lämnar ett projekt efter sig på det sättet- det som skulle göra Åmål till ett fiskecentrum där Åmåls ån fick ett totalt annat annat utseende för att locka till sig en laxvandring upp till lekplatser längre upp efter ån. Att man tidigare hade investerat i en laxtrappa vid kraftstationen som visade sig inte fungera som man hade tänkt stoppade inte planerna på att göra ån ofarbar för båttrafik för all framtid. Nu står vi där med en stenhög i ån till ingen nytta till vad det var tänkt för. Vem har ansvaret kan man fråga sig att det blev som det blev ? Vi hade en turistchef som var drivande, vi hade en drivande chef på samhällsbyggnadsförvaltningen och det var väl en tid där Centerpartiet var det ledande partiet i kommunen med Curt Svensson som den stora hövdingen om jag minns rätt. Någon utvärdering av projektet kom väl som vanligt inte till. Något som var vanligt på den tiden- det gällde att i möjligaste mån försöka dölja för medborgarna var skattepengarna tog vägen och hur de användes och det gällde inte bara investeringarna i Åmåls ån.