Är minnesförlust en politisk diagnos?

Inför varje valår står vi i valet och kvalet om vem vi ska rösta på.
De flesta partier har något bra att erbjuda (troligen V och Mp också även om jag inte kom på något just nu). Den enes löfte övertrumfas av den andre. Det är svårt att välja.
De politiker, som likt en väckelsepräst har talets gåva, lovar mest, saknar närminne och är utrustade med kameleonthud vinner flest röster .
Här finns ingen skammens rodnad.
De som vann och bildade regering har plötsligt blivit maktberusade och förlorat omdömet. Alla löften om guld och gröna skogar har försvunnit lika snabbt som en avlöning.
Det borde finnas en hedersreglerad kravspecifikation på politiker där man omedelbart blir utbytt, om man inte ens försöker hålla något löfte man på heder och samvete bedyrat.
Att låtsas som om man aldrig sagt det man lovat är en skymf mot oss väljare. Man vet att vi väljare också glömmer och till nästa val kommer vi åter att lockas in i en ny löfteskarusell.
Efter regeringens senaste budget kan man konstatera att historien har än en gång upprepat sig.
Till nästa val borde man åtminstone byta ut Internationalen mot Hasse Kvinnaböske Anderssons Guld och gröna skogar. Den passar bättre och förresten tycker jag decemberöverenskommelsen DÖ borde dö.

Sven-Åke Runelid