I en debattartikel på SVT Opinion påstår Sandra Sasvári att det organiserade tiggeriet skulle vara en myt. Jag vill därför lyfta fram vad Adrian Lucaci, platsbefäl på polisen i Skara, sagt i frågan: ”Även om det finns tiggare som åkt på eget initiativ så finns minst lika många ligor och organiserade grupper som har kört hit folk. De släpper ut fem sex stycken att tigga och samlar sedan in pengarna.”

Vidare säger Lucaci att det finns ”oerhört många grupperingar från vanliga tiggare och de som säljer något enkelt eller spelar musik, till ligor som sysslar med åldringsbrott och inbrott”.

I Göteborgs-Posten kunde vi vidare läsa att polisen misstänker att tiggeriet i Göteborg är organiserat. Kajsa Wahlberg, kriminalinspektör vid Rikspolisstyrelsen, uttryckte sig dessutom på följande vis om tiggeriet i Stockholm: ”Personer har förts till Sverige av kriminella grupper för att utnyttjas i tiggeri, för tvångsarbete eller för att medverka i brottslig verksamhet.”

Nyligen kunde vi i DN läsa om tiggare som tvingas betala ”hyra” för sin tiggarplats i Stockholm och Göteborg, tiggare som utnyttjas av rumänska och bulgariska grupper.

Detta är bara några exempel av många. Ute i Europa rapporteras för övrigt precis samma sak. Det organiserade tiggeriet verkar således vara ett mycket utbrett problem i hela Europa.

Detta är dock inte detsamma som att alla tiggare är kriminella, eller att allt organiserat tiggeri ser ut på samma sätt; ibland verkar det vara frivilligt, andra gånger under tvång. Bilden är således betydligt mer komplicerad än vad Sandra Sasvári fösöker påskina.

Jag vill påminna om att Novus publicerat en undersökning i vilken det framkom att en majoritet av de svarande, 56 procent, ställde sig bakom ett förbud av tiggeriet. Endast 23 procent var emot. Motståndet är knappast förvånande.

Svensk välfärd står i dag inför en rad mycket stora utmaningar. Vi kan mer eller mindre dagligen läsa om problem i den svenska skolan, om en vård som inte längre klarar av sitt uppdrag, om äldre och barnfamiljer som får det allt svårare, om ett försvar som inte längre är värt namnet, bara för att nämna några exempel.

Även om det naturligtvis är synd om de människor som kommer hit för att tigga, har Sverige ytterst ett ansvar för sina egna medborgare.

Det är inte rimligt att vi ska ta hand om andra länders medborgare, när vi knappt klarar av att ta hand om våra egna medborgare som lever på marginalen. I en sådan situation är det inte svårt att förstå att många inte orkar engagera sig.

Tiggarna tar dessutom resurser från välgörenheten i Sverige som annars varit de mest utsatta bland våra egna medborgare till gagn, människor vars liv ofta präglas av olika former av missbruk.

Rumäniens ambassadör i Sverige, Răduţa Matache, har påpekat att arbetslösheten i Rumänien är hälften av EU-genomsnittet och att det finns många stödprogram för just den romska befolkningen i landet. Att rumänska romer flyttar hit för att fortsatt stå utanför samhället gör dem knappast mottagliga för hemlandets satsningar.

Jag ser inte något behov av att tillsätta en nationell samordnare för att hantera frågan, vilket minister Åsa Regnér (S) nu tycks föreslå. För att på allvar åtgärda problemen med det hitresta tiggeriet föreslår i stället Sverigedemokraterna att svensk lagstiftning ändras så att det hitresta tiggeriet kan förbjudas.

Det ska alltså inte vara tillåtet för utländska medborgare att resa till Sverige bara för att tigga, eller i värsta fall också begå brott.

Ett sådant förbud ska naturligtvis gälla alla utländska medborgare, oavsett vilket land de än må komma från. För oss spelar det inte heller någon roll om tiggeriet är organiserat eller inte, utan allt hitrest tiggeri ska vara förbjudet.

Flera europeiska länder har redan valt att helt eller delvis förbjuda tiggeriet, och i andra länder är liknande förbud på gång. Låt oss nu lyssna på vad en majoritet av svenska folket vill, och göra samma sak här.

Och om det nu är så att Rumäniens satsningar på den romska befolkningen inte är tillräckliga, måste övriga EU-länder naturligtvis ställa hårdare krav för att säkerställa att Rumänien tar sitt ansvar och ökar insatserna för landets romer.