Det är svårt att tänka sig en sämre start som finansminister än den som Magdalena Andersson åstadkommit.

Efter bara dagar på posten kommer skarp kritik från bland annat Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet.

Magdalena Andersson har förvisso ingen enkel uppgift med ett splittrat Finansdepartement och ett oförberett regeringsunderlag, men resultatet har ändå överraskat negativt.

Mest sticker den starkt politiserade presskonferensen ut där hon övergav överskottsmålet och svartmålade Sveriges offentliga finanser, trots att de är starkast i EU.

Magdalena Andersson har haft en minst sagt svag start som finansminister. I sin iver att smutskasta den tidigare regeringen kallade hon till en presskonferens där hon med starka retoriska figurer svartmålade svensk ekonomi.

Genom att ge en falsk bild av läget i de offentliga finanserna försökte hon samtidigt skapa sig frihetsgrader för ytterligare skattehöjningar och fler svikna vallöften.

Tilltaget synades snabbt av journalistkåren och hennes jippo föll platt till marken. Idag presenterar också regeringens egna Finanspolitiska råd en bedömning av Magdalena Anderssons påståenden, och det får bedömas vara den hårdaste kritik en finansminister har fått.

Finanspolitiska rådet konstaterar kort och gott att de offentliga finanserna är i gott skick, särskilt i jämförelse med andra länder. Det är helt enkelt olyckligt att så kraftigt politisera finansministerämbetet som Magdalena Andersson nu har gjort.

Finanspolitiska rådet stannar inte vid att avfärda Magdalena Anderssons bild av offentliga finanser, de riktar också stark kritik mot planen att överge överskottsmålet.

Rådet menar att förskjutningen av målet ”skadar finanspolitikens trovärdighet” och skriver att finansministern nu ”skjuter problemen på framtiden” och inskärper att det inte stabiliseringspolitiskt motiverat att skjuta återgången till en procents överskott framåt i tiden.

För en utomstående betraktare kan det givetvis verka obegripligt varför Magdalena Andersson är beredd att montera ner skyddsvallarna kring svensk ekonomi och skapa osäkerhet kring Sveriges position. För den som har följt valrörelsen noggrant är det dock enklare att följa logiken.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förberedde sig inte gemensamt och har ställt ut löften de inte kan leva upp till. Magdalena Andersson är helt enkelt ute med hoven för att samla ursäkter och flyktvägar.

Genom att prioritera bort skyddsvallarna i ekonomin kan hon servera åtminstone vissa av alla löften, men hon mörkar att brödet är bakat på utsädet.

Finanspolitiska rådet är inte den enda expertinstans som i dagarna har kritiserat Magdalena Andersson. Konjunkturinstitutet påpekar att regeringen överskattar intäkterna från sina skattehöjningar. Kombinationen av att överge överskottsmålet och överskatta intäkterna är allvarliga för finanspolitiken.

I huvudsak bottnar Konjunkturinstitutets kritik i att Andersson bortser från skattehöjningarnas effekt på sysselsättning och arbetade timmar, och därmed överskattar intäkterna. Höjd skatt för att arbeta efter 65 gör att färre stannar kvar i arbetskraften, höjda marginalskatter ger färre arbetade timmar och högre kostnader för att anställa ungdomar leder till att färre unga får jobb.

Dessa effekter menar Magdalena Andersson inte finns, medan Konjunkturinstitutet menar att de finns.

Att finansministern så starkt politiserar ämbetet och använder presskonferenser till rent partipolitiskt taktiserande är allvarligt för trovärdigheten för svensk finanspolitik.

Skulle det dessutom visa sig att Magdalena Andersson inte lyssnar på Finanspolitiska rådet eller Konjunkturinstitutet står regeringen inför ett trovärdighetsproblem. Men än värre är konsekvenserna av politiken, med försämrade förutsättningar att värna jobb, tillväxt och stabilitet.