Detta var infört i bloggen för ett år sen

Läste PD idag där man med stora rubriker skriver "Kommunen nobbar stödet på 1,3 miljoner" från Statens Konstråd i projektet gamla kyrkan.

Sent skall syndaren vakna när nu äntligen politikerna börjar i rätt ände hur våra gemensamma tillgångar skall användas. Skulle politikerna satsa över 2,5 miljoner på ett projekt som ingen vet vad det innebär för kommunens kostnad i framtiden ?  Förutom de pengarna som kommunnen får punga ut med så blir det en avsevärd kostnad för drift och underhåll, kanske på någon miljon om året.

Kulturevenemang har en förmåga att framhålla sin positiva inverkan på folket men lyckas sällan stå på egna ben när gäller ekonomin utan där kommer alltid skattemedel in som en del för att kunna fullfölja planerna på en kultursatsning.

Vore bedrövligt om politikerna i ena stunden säjer upp 35 personer inom vården och i samma veva satsar på ett osäkert kulturprojekt med ett okänt antal miljoner. Eller låta en skattehöjning vara en del av en kultursatsning.

Jag tror nog  inte det är vad våra kommuninnevånare skulle prioritera i användadet av våra resurser med tanke på att vi har en av Sveriges högsta kommunalskatter. Kanske börjar politikerna nu ta sitt ansvar för en återhållsam ekonomisk politik och börjar granska korten ordentligt när våra tjänstemän kommer med sina visioner om satsningar både i det ena och andra utan ordentliga beslutsunderlag i botten.

Om inte annat så borde man ta lärdom av alla satsningar i fritidssektorn där visionerna sällan har levt upp till den ekonomiska verkligheten.

Något man då och då blir påmind om är sin ålder vid fyllda 67 år, inte av någon, utan att man själv börjar komma till insikt om förhållandet i den vardagliga verkligheten. Varje vecka kör jag ett av mina barnbarn- Erik- till tennishallen, där han sen 5 års åldern tränat och spelat tennis, han är nu 9 år.

På läktaren finns det ett pingisbord, där han med andra före tennisträningen, bruka spela pingis på skoj innan man får gå ut på banan och träna. Han och hans kompis spelade och jag sa på skämt att jag möter segraren. Killen som Erik mötte var 3 år äldre så jag förväntade mig att han skulle stå för motståndet. Själv ägnade jag mig åt att följa tennisspelet på banorna och observerade inte bordtennisspelet vid sidan om.

 "Farfar vi är klara du skulle ju möta segraren säger Erik " Jag gick fram och sträckte ut handen efter hans racket.  Det är mig du skall möta säger Erik samtidigt som han  spänner ögonen i mig  med en överlägsen min.

Saken är det att jag för ca 1 år sen spelade mot honom där jag tog det mycket lungt för att inte totalt förstöra hans själförtroende. Själv anser jag  mig ha ett någorlunda bollsinne som gör att jag i de flesta bollsporter klarar mig hyfsat utan för den skull vara aktiv.

Den  ödmjukhet som jag visat honom för att behålla  självkännslan och självförtroende förra gången vi spelade, det fanns det inte ett spår av i hans spel mot mig när han totalt utklassade mig med 11-0. Chockad av utgången  ser jag följderna av det hela framför mig, aktoriteten totalt bortblåst, jag ser när han  med stolthet i rösten berättar för sin pappa när han kom hem, jag slog Farfar i pingis han hade inte en chans.

Och sen kommer gliringarna som ett brev på posten "Jasså du får stryk i pingis du av en nioåring , det trodde jag inte om dig " 

Men vänta du din snorunge det tar minst 2 år innan du slår mig i tennis - hoppas jag-

Här har vi Erik som tennisspelare. Kan jag klara mig i två år till tro ?