Hur tror man sig få stopp för ett virus som förökar sig via ett dåligt politiskt ledarskap. Det blir en svår nöt att knäcka för politikeretablissemanget.   

Ord och inga visor där skribenten påstår att landet inte längre leds av de bästa, eller ens de näst bästa, utan av svaga personer med begränsade synfält, bristande kompetens och med närmast obefintlig förankring bland medborgarna. Överskiktet i samhället tycks vara väldigt homogent – samma värderingar, samma politiska agenda, samma inriktning på att gynna de egna och gemensamma intressena. Eller rättare sagt: det finns en osynlig gemensam värdegrund, där man vet hur man ska uppträda, vad man ska tycka, vilka åsikter som är gångbara. Inte sällan anar man ett förakt för de medborgare som bekostar verksamheten. Det känns som om landet ockuperats inifrån och som om medborgarna inte kan frigöra sig från dem som gripit makten och har som främsta mål att behålla den. Så länge det sker kan överskiktet leva lugnt och tryggt. Men det finns naturligtvis en gräns som förr eller senare passeras. Då kan vad som helst hända.