Så länge Miljöpartiet befinner sig i opposition  så får vi nog räkna med både det ena och andra omöjliga förslag i politiken. Kanske har de inte riktigt  den verklighetsförankring som om de varit med i en regering där de ekonomiska ramarna som man har att röra sig med sätter begränsningarna i sina drömmar hur man vill att samhället skall se ut.

De nya språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin, bägge bosatta i Stockholm är väl en typisk statistisk miljöpartist bägge bosatta i en storstad , Stockholm.

 Partiet  som i sin begynnelse uppfattades som ett parti med rötter i myllan på landet har nu övergått att vara ett renodlat storstadsparti.

Miljöpartiet växer så det knakar i storstadsregionerna där deras politik med kollektivtrafik och järvägssatsningar ses som en helt naturlig utveckling i samhället. Tacka tusan för det med bussar som kommer var tionde minut och där många Stockholmare inte ens har bil.

Att sätta sig in i glesbygdsboendet där kollektivtrafiken består av en skolbuss som kommer 2 gånger om dagen i bästa fall. Hela tiden ses bilisten som en snyltande individ på miljön som skall brandskattas för att betala alla satsningar i miljöpartiets drömscenarium  om hur ett samhälle skall se ut, där bilisterna är de stora skattekossor som skall mjölkas ut tills glesbygdsbefolkningen är utrotad.

I miljöpartiets politik skall man övergå till kollektivtrafik som inte existerar och kommer så att förbli i all framtid i stora delar av Sverige.

Att köra runt på landet med tomma bussar där en och annan pensionär utan bil

hoppar på är både orealistiskt och en korkad syn på hur verkligheten ser ut utanför storstadsregionerna.

För inte så länge sedan lyckades miljöpartiet förhandla sig fram till ett friår där den egna livssituationen skulle förbättras med skattesubventionerad fritid.

Nu går man ut och skall försöka få en arbetsförkortning och en massiv satsning på bostadsbyggandet där offentliga subventioner är en förutsättning för programmet.

Att ta kongressbeslut på höjda garantipensioner är ju på sitt sätt ett  bra initiativ som man kan kräva i oppositionställning när man inte behöver förklara hur finansieringen skall gå till.

Att verklighetsförankringen hos vissa medlemmar sviktar kan man förstå när man lägger förslag på medborgarlön där var och en bestämmer inriktningen på sin livssituation genom att det personliga ansvaret för att få sin utkomst för gott tas över av staten. Att nästan hälften av kongressledamöterna tyckte så är en ganska skrämmande bild av vilka strömningar som finns i Miljöpartiet.

Partiet med Åsa Romson  och Gustav Fridolin som nya språkrör kommer troligtvis att öka  förtroendet för Miljöpartiets politik bland storstadsväljarna. Verkligheten kommer nog först ikapp partiet  när de någon gång i framtiden får ta ansvar för sin politik i en regeringsbildning, kanske med Socialdemokraterna.