Många Journalister anser sig själva viktiga för demokratin. Men för att kunna driva oberoende journalistik som utgår vad som händer och skriva om den,  i stället för att vinkla nyheterna så det passar en viss politisk agenda- det  är inget som gynnar demokratin. Kanske skulle man byta fokus på nyhetsförmedlingen och i stället för att berätta vad medborgarna skall tycka så borde man först ta reda på vad de  tycker.  

Malin Ekman SVD:s korre i New York skriver på kultursidan att Journalistiken är viktig för demokratin, men ibland får hon intrycket att journalister samtidigt, cyniskt eller omedvetet, bidrar till splittringarna i samhället. Ibland kan man uppfatta enskilda journalister har svårt att ta till sig tittarnas eller läsarens förmåga, och rätt, att tänka själv. Men tyvärr verkar det vara en värdering på tvären bland många nyhetsföretag, Sedan har vi de  lika illavarslande tendenserna med  vinklade push notiser, uteblivna följdfrågor i den dagliga nyhets podden samt tendentiösa nyhetstexter och analyser. Det är som att det finns ett förutbestämt narrativ att stoppa in verkligheten i. Som att allt som strider mot detta på sin höjd nämns i förbifarten. När tidningar negligerar information som komplicerar deras egen bild hur man vill att nyheterna skall uppfattas då spär det på uppfattningen att de undanhåller information, något som underminerar det avgörande förtroendet mellan medborgare och medier i en demokrati skriver hon.. 

 I Sverige är väl klimatdebatten ett sådant tydligt exempel på där kritikernas till den pågående klimathysterin har svårt att få sin stämma hörd inte mint i SVT - utan får i stort sett sig utlämnade till alternativa sociala medier för att få fram sina åsikter. Här lyser verkligen övertygelsen om att den egna sidan är enkom god den andra ond . Farlig där blotta tanken att man som journalist tillhör en sida, som står i motsatts till en annan, är förödande när vägen till att adressera problemet går genom att förtiga den. Något som vi har åtskilliga exempel på i klimat och framförallt i hur migrationspolitikens konsekvenser som satt sådana negativa spår i det svenska samhället i det längsta sopades under mattan bland annat för att inte Sverigedemokraterna skulle få mer vind i seglen.  

Medierna måste givetvis vara medvetna om sin makt att befästa stereotyper, men jag tycker mig se en tendens att beskriva verkligheten sådan som man vill att den ska vara snarare än sådan som den är skriver Malin Ekman på SVD :s Kultursida . 

Det var först när utländska medier tog sig an konsekvenserna av den migrationspolitiken som bedrevs -med roblemen i våra invandrartäta förorters utanförskap som våra inhemska medier kände sig tvingade att vakna upp - där det inte bara är unga  män med invandrarbakgrund som har sämre förutsättningar i livet och löper större risk att hamna i kriminalitet utan också dessa invandrarkvinnor som styrs av kulturella där inte minst de religiösa arven står i vägen för en lyckad integration . Något som länge var tabu att skriva om där till och med politiska partier på vänstersidan försökte negligera förhållandena för att inte i onödan störa  bilden av den flyktingpolitik som skulle bana vägen för det mångkulturella samhället som så många trodde skulle bli den ekonomiska räddningen för Sverige.

Att de också med den taktiken trodde sig kunna hålla stången mot Sverigedemokraterna, men när allt fler av medborgarna - de som levde i verkligheten , uppfattade den som den var och inte som den rapporterades i media eller i talarstolarna på politiska möten så föll den taktiken som ett korthus- något som nu visar sig i opinionsundersökningarna. 

tn  

Hur skall man komma ifrån rasisttänkandet när man i praktiken ser till att olika raser skall representeras i alla sammanhang i vårt samhälle ?  Det har blivit en viktig påminnelse hur snabbt radikala idéer från akademins utkanter blir  allmängods och som nu slagit rot i det officiella Sverige. När man som SVT försöker få till att andelen anställda skall spegla befolkningen eller när universitet kvoterar in studenter med utländsk bakgrund -bara det luktar ju rasism lång väg.

Om man i det läget försöker ifrågasätta förekomsten av strukturell rasism blir ju det ett bevis för att man är rasist. 

Sveriges Radio försöker gå runt problemet när man kvoterar och hittat på ett eget begrepp - mångfaldskompetens - något som  Cwejman och Arpi beskriver i sin bok - så blev vi alla rasister – ett  sätt att slingra sig undan kritik för att man kvoterar. Parallellt med det som vanligen avses med kompetens – det vill säga förmågan att skickligt utföra vissa arbetsuppgifter – ser de utseendet eller bakgrunden som en kompetens i sig . Och till skillnad från språkkunskaper och examina är det något som man antingen är född med – eller saknar.

Prata om att krångla till det när man tror att helt plötsligt skall bakgrund och utseende  bli en väg in i samhället för vissa när det blir precis tvärt om för andra hur man än vänder det. Det som har klassas som rasism med den skillnaden att nu blir det i stället många infödda svenskar med rätt utbildning  rätt kompetens som får stå tillbaka för att man hade fel hudfärg eller kommer  ifrån fel kultur som får smaka på samma medicin att bli utkonkurrerade. 

 Om nu människan är indelad i raser det kan vi inte ignorera, skriver Cwejman och Arpi - därför är inte längre målet för antirasismen att rastänkande ska upphöra, utan att olika raser ska representeras i alla sammanhang där kompetens och kunskaper och erfarenhet  sätts på undantag och ersätts många gånger i stället med kulturell bakgrund, utseende som en klassad kompetens för att få ett arbete. Om man tror att man kan komma ifrån rasisttänkandet med den lösningen i samhället då är man nog ute och cyklar i det okända - en lösning som i stället troligtvis kommer att förstärka den rasism som man försöker undvika.

Som vanligt ett bevis på att det där med sunt förnuft är en bristvara hos beslutsfattare på många områden i det svenska samhället. Knske inte så konstigt att det ser ut som det gör numera i det Svenska samhället..              

tn