Det råder i dag en ganska stor enighet om att svensk invandrar- och invandringspolitik har fullständigt havererat. Detta gäller främst på två fundamentala områden. Det första är förmågan att förankra invandringspolitiken i den svenska folkopinionen. Det andra att skapa fungerande integrationsmekanismer för nykomlingarna.” Något som den Borgerliga regeringen under Reinfeldt på sin tid var måttlig intresserad av. I stället så åkte de 4 partiledarna från KD,M, C och L runt i landet på den tiden och propagerade för att om Sverige skall kunna fortsätta ha en hög social standard så fodras det nya medborgare kommer till landet. Inte ens  rapporten ”Utanförskapets karta” år 2004, där man kunde visa att ett nytt socialt landskap hade vuxit fram i Sverige ”präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende, maktlöshet och sårbarhet” fick Alliansregeringen att vakna till. I integrationspolitiken åstadkoms ingenting av värde under Fredrik Reinfeldts alliansregering trots att både Liberalerna men Sabuni och Moderaterna i en arbetsgrupp ledd av Ulf Kristersson 2008 och 2009 presenterade många skärpningar och begränsningar i invandrarpolitiken . Men inför valet 2010 stoppades förslagen undan, och eftersom SD kom in i riksdagen det året, som ett resultat av alla försummelser, valde regeringen Reinfeldt att ingå ett avtal med MP istället. Den allvarligaste skulden för detta sakernas tillstånd faller på de fyra så kallade borgerliga partierna. Dels därför att de, till skillnad från vänsterpartier som S, V och MP, har haft de analytiska verktygen och den kognitiva förmågan att begripa varningarna  och se hur illa det höll på att bli. Dels därför att de inte gjorde något åt saken under de åtta år som de satt i regering (när de till och med, i likhet med FP/L, fick makten efter löftet att agera). Denna oförmåga ledde dessutom till att de, genom SD:s tillväxt och på grundval av sina fobier, förlorade makten 2014 och inte kunde erövra den 2018. Priset för denna politiska inkompetens får vi alla betala för nu. 

Ord och inga visor i en ledare i GP av  Thomas Gür  

Fritt samanfattad av  TN