Lönar sig verkligen utbildningar för samhället och individen ?

Om man läser Ivar Arpis ledare i SvD om skolan där han anser att utbildning det ger varken mätbara färdigheter eller bedömer medfödd förmåga speciellt bra då kan man undra varför vi har det skolsystem vi har i dag. Hur skall en arbetsgivare som är i stånd att anställa en medarbetare bedöma ens fallenhet för den arbetsuppgift man söker för med utgångspunkt från ett gymnasiebetyg ?  Vad är det som säger att den med högst betyg också är mest lämpad för uppgiften ? Att en utbildning lönar sig för individen är ju helt klart eftersom det är resultatet av den utbildning i form av ett examensbetyg som också i regel styr chanserna till att få ett arbete.

Men för arbetsgivaren som söker en medarbetare så säger det inte ett dugg om lämpligheten. Hur många kan relatera sin färdighet i sitt yrke till vad man genomgått för utbildning och resultatet av den? Det finns yrken där en gedigen utbildning också är en förutsättning för det yrkesval man väljer som ingenjörer, läkare ekonomer jurister mm men även där har arbetsgivaren i slutändan svårt att avgöra lämpligheten med utgångspunkt från betygen man ställs inför.

Det man kan konstatera är väl att det man lär sig i grundskolan och gymnasiet är inte ett dugg värdefullt på arbetsmarknaden i stort om får tro Ivar Arpi:s analys som han grundar sig på ekonomiprofessor Bryan Caplans funderingar i ämnet. Till och med tenderar nu praktiska yrkesutbildningar där i första hand man skall lära sig användbara färdigheter börjar mer och mer blir teoretiska. Slutklämmen i Ivar Arpis analys om skolans betydelse i arbetslivet blir ändå att det är det vi lär oss på jobbet blir det som styr utvecklingen för individen på arbetsmarknaden och inte att behöva tvinga unga vuxna att konkurrera med varandra om vem som slutfört längst utbildning som i sig många gånger är helt irrelevanta för de arbetsuppgifter man sedan får som anställd. 

Analysen som Ivar Arpi gör av Caplans teorier är att man kanske borde ifrågasätta den hysteri som nu försiggår bland politiker att i stort sett hela befolkningen skall utbildas och studera i stället för att låta de utan studiemotivation ägna sig åt produktiva saker som att yrkesarbeta.  Det skulle både individen och samhället tjäna på. Det är också den modell som varit så framgångsrik för Sverige i ett helt sekel där man lät de som inte hade studiemotivation eller hade möjligheter av andra skäl lät man gå ut i arbetslivet efter grundskolan. I stället så gjorde Socialdemokraterna hela gymnasiereformen till en klassfråga där alla skulle tvingas in i ett system för att ta bort skillnaderna i skolnivån för individen som då blev bekostnad av kvalitén på undervisningen som man nu ser så tydliga resultaten på dem som kommer in på Högskolan.   

Att sedan hela reformen lett till att man måste konkurrera på arbetsmarknaden med ett examensbetyg som inte säger ett dugg för arbetsgivaren om lämpligheten i det arbete man söker till. Det man lärt sig genom att gå genom hela skolsystemet har de flesta tyvärr liten nytta av när de kommer ut i arbetslivet. Kanske borde man tänka om både för individens och för samhällets skull och göra hela skolsystemet mer flexibelt för individen som mer understryker rätt man på rätt plats i stället som nu alla på alla platser där ett värdelöst gymnasiebetyg många gånger är grundförutsättningen för en anställning.             

tn