Flyktingmottagandet ger klirr i kommunkassan och befolkningen ökar. Åmåls kommun visar upp positiva siffror.

I två år efter att flyktingar fått uppehållstillstånd ersätter staten kommunerna med ett generöst bidrag. Sedan får kommunen själv stå för kostnaderna, så det är som att pinka på sig, det värmer ett tag.

Under tiden skall alla som anlänt integreras i det svenska samhället med hjälp av skolor, socialförvaltning, arbetsförmedling och alla tänkbara goda krafter.

Hur vi gör när pengarna är slut och alla möjligheter till att slussa in de nyanlända har uttömts, det pratar vi tyst om.

Att påpeka att flyktingmottagandet kostar pengar är som att svära i kyrkan. Då får man huka sig i bänkarna för att inte bli skjuten som budbärare och stämplad som främlingsfientlig rasist. För att ett samhälle ska ha god ekonomi krävs det att 85 procent av befolkning är i arbetet annars blir det röda siffror i boksluten. Efter 30 år i Sverige saknar fortfarande 50 procent av de lågutbildade invandrarna  arbete.

Siffror som utbildade statsvetare och ekonomer räknat fram.

Att med den bakgrundsinformationen räkna ut, att vi har ett i det närmaste omöjligt integrationsprojekt framför oss, behöver man inte vara speciellt begåvad för. Att diskutera lägstanivån på löner eller var gränsen går för att kunna leva på sin lön är ett hån mot alla våra egna fattigpensionärer och att inte våga nämna ordet ekonomi i samband med flyktingmottagande är som om politikerna vore anställda i Ebberöds bank.

Idag frestas vissa kommuner, både ekonomiskt och befolkningsmässigt, att ta emot fler flyktingar än de kommer att kunna hantera i framtiden. Det är en naiv kortsiktig och inhuman politik mot både nya och gamla medborgare.

Inför ekonomisk gränskontroll för flyktinghantering, en inre gräns på vad en kommun i en viss storlek kan klara av.

Det finns tillräckligt många kommuner i Sverige för att fördela antalet flyktingar med uppehållstillstånd.

Sven-Åke Runelid