Så är det då dags för Gustav Fridolin – underbarnet som intog MP:s kongresser redan som trettonåring – att få chansen till sin första partiledarintervju i SVT.

Själv har jag varit med om några stycken, hade oftast allt att vinna, ingenting att förlora. Gustav sitter i en position där opinionsmätningarna visar att partiet ligger bättre till än någonsin. Han har därmed allt att förlora.

Pressen är större än den någonsin var på mig.

Bakom partiledarnas trygga masker är det full fart på nervtrådarna. Det handlar om att valarbetarna skall vara stolta när de nästa morgon kommer till sin arbetsplats. Några få felsteg kan försätta ett parti i en ond cirkel. Inte minst när sociala medier kan driva upp tempot i den där cirkeln.

Rådgivare och strateger har således laddat partiledarna med lämplig dos slagord, lämplig retorik och de fraser som skall sägas.

Partiledarna riskerar att reducera sig till något robotlikt som drar sina mantran. De flesta har sina mantran. De skall levereras på ett spontant sätt – ingenting är så inövat som det spontana.

En av valets huvudfrågor handlar om vinster i välfärden. Det enda tydliga partiet är Vänsterpartiet. Retorik från andra partier – ”mångfald kan inte uppnås om vi inte tillåter företag som tar ut vinst” - ter sig lika larvigt som falskt ur ett internationellt perspektiv.

Ingen intervjuare lär undgått att även Gustav motsatt sig vinstförbud - och sedan blivit överkörd av partiets kongress.

Partiets innersta krets lär ha jobbat en del med hur Gustav skall hantera såväl denna fråga som regeringsfrågan. Innan han blev vald till språkör skrev han en hyllningsartikel om liberalen Karl Staaf (DN-Debatt) och pläderade för att MP skulle bli ett ”mittenparti”.

Innebär det egentligen att Gustav Fridolin hellre ser Folkpartiet i en regering än Vänsterpartiet? Det är en viktig fråga för många väljare.

Ekonomisk tillväxt hamnade plötsligt på den politiska dagordningen sedan MP:s kongress överraskat partiledningen med att valmanifestet skall slå fast att partiet vill utveckla ”ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”.

Något som borde vara uppenbart när alltmer av tillväxten upprätthålls genom dels hushållens ökande skuldsättning, dels den konsumtion som driver på klimatförändringar och leder till rovdrift på jordens naturresurser.

Eftersom tillväxt mäts exponentiellt är den förresten i längden omöjlig att upprätthålla, vilket till och med Nationalencyklopedin slår fast.

Samtidigt bygger samhällets system, strukturer och normer på idén om evig ekonomisk tillväxt. Därför är det klokt att fundera på hur vi skall ta sig ur behovet av tillväxt, vilket blir en enorm utmaning. Regering och socialdemokrater skyr frågan.

Och språkrören verkar obekväma med den. Trots att den utgör grundbult i grön ideologi.

Blir det en liberal mittenpolitiker eller ett grönradikalt språkrör som intervjuas ikväll?

Vilket det än blir så är det i vart fall en socialt engagerad blivande skolminister. Vilket underlättar för Löfven att skippa Baylan när nästa regering bildas.